Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

sin omgivning under sin länshöghet, och var och en sökte med alla till buds stående medel sätta sig i spetsen för en sådan vapenmakt, att han kunde bliva en faktor att räkna med i de inre omvälvningar, som tycktes förestå.

De saxiska lågadliga jordägarna eller s. k. franklinerna, vilka genom den engelska författningens ordalydelse och mening tillförsäkrades oberoende av feodaltyranniet, fingo nu en ovanligt vansklig ställning. Om de, såsom oftast var fallet, ställde sig under beskydd av någon traktens småkonung, antogo befattningar vid hans hov eller genom ömsesidiga fördrag förbundo sig att understödja honom i hans företag, på samma gång de själva skulle åtnjuta hans skydd, kunde de väl köpa sig en smula lugn för tillfället, men det måste ske på bekostnad av det för varje engelskt sinne så dyrbara oberoendet och med den säkra risken att bliva invecklade i varje obetänksamt företag, vartill deras skyddsherres ärelystnad kunde föranleda honom. Å andra sidan voro de stora herrarnas medel att utöva repressalier och förtryck så många och kraftiga, att de aldrig saknade förevändning och sällan vilja att ända till undergångens brant förfölja och trakassera den av deras mäktiga grannar, som försökte undandraga sig deras myndighet och i dessa farliga tider lita till sitt eget oförvitliga liv och landets lagar.

En omständighet, som i hög grad bidrog till att öka adelns tyranni och de lägre klassernas lidanden, kunde ledas tillbaka ända till Englands erövring genom hertig Vilhelm av Normandie. Fyra människoåldrar hade icke varit nog för att blanda normandernas och anglosaxarnas fientliga blod eller genom gemensamt språk och ömsesidiga intressen förena två fientliga raser, av vilka den ena ännu kände segerstoltheten brusa i sina ådror, medan den andra suckade under nederlagets alla följder. Genom slaget vid Hastings hade makten lagts fullständigt i den normandiska adelns hand, och hävderna förmäla, att denna makt ingalunda utövades med skonsamhet. De saxiska furstarnas och ädlingarnas hela släkte hade med få eller inga undantag blivit utrotat och berövat sin egendom, och det var ej heller många, som ägde jord i sina fäders land ens såsom godsägare av andra rangen eller av ännu lägre ställning. Den kungliga politiken hade länge varit att genom alla medel, lagliga eller olagliga, försvaga den del av befolkningen, som med rätta ansågs hysa det mest inbitna agget mot sina besegrare. Alla regenter av den normandiska stammen hade visat den tydligaste förkärlek för sina normandiska undersåtar. Jaktlagarna och många andra, för den saxiska författningens mildare och friare anda lika okända lagar hade lagts på de underkuvade undersåtarnas skuldror för att liksom öka tyngden av de feodala bojor, varmed de voro belastade. Vid hovet och i de förnäma adelsherrarnas slott, där man sökte efterlikna hovets pomp och ståt, var den normandiska franskan det enda språk, som användes, vid domstolarna fördes förhandlingarna och avkunnades domarna på samma språk. Med ett ord, franskan var ärans, ridderlighetens och till och med rättvisans språk, medan den vida manligare och uttrycksfullare angelsaxiskan lämnades åt allmoge och tjänstefolk, som ej kunde något annat språk. Det nödvändiga umgänget mellan jordens ägare och de förtryckta lägre varelser, av vilka denna jord brukades, förorsakade emellertid så småningom uppkomsten av ett blandspråk av franska och angelsaxiska, en sorts munart, på vilken de kunde ömsesidigt göra sig förstådda av varandra, och härur framväxte efter hand det nuvarande engelska språket, i vilket segrarnas och de besegrades tungomål så lyckligt sammansmält och vilket sedermera riktats genom lån från de klassiska språken och från de språk, som talas av södra Europas nationer.

Jag har ansett nödigt förutskicka denna redogörelse för sakernas ställning till upplysning för läsaren, som eljest lätt kunde glömma, att ehuru inga stora historiska händelser såsom krig eller uppror beteckna angelsaxarnas tillvaro såsom ett särskilt folk efter Vilhelm II:s regering, fortforo likväl de stora nationella olikheterna mellan dem och deras besegrare, minnet av vad de fordom varit och insikten om deras nuvarande förtryck att ända till Edvard III:s tid hålla de sår öppna, som erövringen tillfogat, och utgöra en skiljemur mellan de segerrika normandernas och de besegrade saxarnas avkomlingar.


Solen höll på att gå ned över ett av de gräsrika gladen i den skog, som omnämndes i kapitlets början. Hundratals lummiga, kortstammiga, vittutgrenade ekar, som kanske bevittnat de romerska legionernas stolta frammarsch, utsträckte