rovriddaren och den saxiske stigmannen. Han färdades därför mycket fort med korta raster och ännu kortare måltider så att han reste om Cedric och Athelstane, som begivit sig av flera timmar förut, men uppehållits av det långvariga kalasandet i Sankt Witholds kloster. Men så stor var kraften av Mirjams balsam och så stark var Ivanhoes kroppskonstitution att han av den hastiga färden icke erfor den olägenhet, hans ömma vårdarinna hade befarat.
I ett annat avseende blev dock judens brådska mindre lyckosam. Den hastighet, med vilken han nödvändigt ville färdas, förorsakade flera tvister mellan honom och de karlar han lejt till eskort. Dessa voro saxare och ingalunda fria från den kärlek till bekvämlighet och vällevnad, som normanderna brännmärkte såsom lättja och glupskhet. I motsats till Shylock hade de åtagit sig sitt uppdrag i förhoppning att kunna välpläga sig på den rike judens bekostnad och funno sig mycket besvikna då han ville att de skulle färdas så fort. De knotade också att deras hästar foro illa av de forcerade marscherna, och slutligen uppstod mellan Isak och dessa hans följeslagare en häftig meningsskiljaktighet om den kvantitet vin och öl, de skulle få dricka till varje mål. När faran närmade sig och det såg ut som om det Isak befarade verkligen skulle hända honom, blev han därför plötsligt övergiven av de missnöjda legokarlar, på vilkas skydd han litat utan att hava genom tjänliga medel försäkrat sig om deras tillgivenhet.
I denna beklagansvärda belägenhet påträffades juden, hans dotter och hennes sårade skyddsling, såsom vi redan omnämnt, av Cedric, och strax därefter föllo de i De Bracys och hans bundsförvanters våld. Föga uppmärksamhet ägnades i början åt hästbåren, och den hade så när blivit kvarlämnad, om icke De Bracy varit nyfiken nog att titta in i den, i tanke att hans sköna byte dolde sig där, ty Rowena hade icke avtagit sin slöja. Men De Bracys förvåning blev stor, då han upptäckte att båren förde en sårad man, vilken, då han trodde sig hava råkat ut för saxiska stigmän, gentemot vilka hans namn kunde vara ett skydd för honom själv och hans vänner, öppet tillstod att han var Wilfred av Ivanhoe.
De föreställningar om ridderlig heder som trots allt lättsinne aldrig helt övergåvo De Bracy avhöllo honom från att göra riddaren något ont i hans försvarslösa belägenhet eller förråda honom för Front-de-Bœuf, vilken icke under några omständigheter skulle dragit i betänkande att göra sig av med den som jämte honom gjorde anspråk på godset Ivanhoe. Att å andra sidan befria en tillbedjare, vilken, såsom händelserna vid tornerspelet och Wilfreds förvisning från fädernehemmet tydligen utvisat, föredrogs av lady Rowena — så långt sträckte sig icke De Bracys ädelmod. En medelväg mellan gott och ont var allt vad han fann sig i stånd till, och han befallde två av sina väpnare att hålla sig tätt intill båren och inte låta någon komma i närheten av den. Om någon frågade, skulle de säga att lady Rowenas tomma bår användes för att transportera en av deras kamrater, som blivit sårad vid överfallet. Då man anlände till Torquilstone och tempelriddaren och slottsherren hade var sitt att tänka på, den ene judens pengar och den andre hans dotter, förde De Bracys väpnare Ivanhoe, vilken de fortfarande utgåvo för en sårad kamrat, till ett avlägset beläget rum. Denna förklaring lämnade de följaktligen till Front-de-Bœuf, då denne frågade dem, varför de icke vid alarmsignalen begåvo sig till murarna.
»En sårad kamrat!» utropade han i vrede och förvåning. »Intet under att bönder och frimän bliva så förmätna att de till och med belägra borgar och att trälar och svinherdar sända utmaningar till adelsmän — intet under, då knektar sätta sig till sjuksköterskor, när slottet håller på att stormas. — Till murarna, era lata lymlar!» röt han så att det ekade i valven — »till murarna, eljest slår jag er sönder och samman!»
Karlarna svarade vresigt att de ej önskade något hellre än att få gå till murarna, bara Front-de-Bœuf ville urskulda dem hos deras herre, som befallt dem att vårda den döende.
»Den döende, era skälmar!» sade baronen. »Jag kan lova er att vi snart skola vara döende allesammans, om vi inte stå bättre på oss. Men jag skall skaffa er avlösning. — Hitåt, Urfrid — gamla saxiska häxa — hör du inte? Se till denne sjukling, efter han nödvändigt måste ses till — så få dessa slynglar använda sina vapen. — Här äro två armborst med hjullås och pilar — till utanverket med er, och laga att ni jaga varenda pil genom en saxisk skalle!»
Soldaterna, vilka tyckte mera om att få företaga något
