en stunds tystnad: »Bardon, det är av vikt, att du håller ett vaksamt öga på Maurice De Bracy — dock så att han in märker det förstås — och låter oss då och då veta, vad han företager sig — vem han talar med och vad han har för planer. Glöm inte detta, du är mig ansvarig för det.»
Hugh Bardon bugade sig och gick.
»Om Maurice förråder mig», sade prins Johan, »som hans uppträdande ger mig anledning att frukta, skall jag taga hans huvud, om också Rickard stod och dundrade på Yorks portar.»
XXXIV.
I LEJONKULAN
Väck tigerhonan i Hyrkaniens öken,
Sök rovet rycka bort från hungrigt lejon —
Det mindre farligt är än underblåsa glöden
I ett fanatiskt sinne.
Vi återvända nu till Isak av York. — Ridande på en mulåsna, som han fått av Locksley, och ledsagad av två resliga stigmän hade juden begivit sig på väg till preceptoriet Tempelstowe för att söka utverka sin dotters frigivning. Preceptoriet låg blott en dagsresa från det förstörda slottet Torquilstone, och juden hade hoppats hinna fram före aftonen. Sedan han i skogsbrynet tagit farväl av sina vägvisare och belönat dem med ett silvermynt, började han följaktligen rida på så fort hans trötthet tillät honom. Men hans krafter sveko honom helt och hållet, då han var på ett avstånd av fyra mil från Tempelstowe. Han kände skärande smärtor i ryggen och lemmarna, och som den svåra ängslan, som bodde i hans hjärta, ökades av dessa kroppsliga lidanden, blev han alldeles ur stånd att fortsätta längre än till en liten köping, där en judisk rabbin bodde, som var framstående läkare och kände Isak. Nathan Ben Israel mottog sin lidande landsman med den vänlighet, som lagen föreskrev och vilken judarna visade varandra. Han förmådde honom att gå och lägga sig och använde de läkemedel, som då för tiden stodo högst i anseende för att hejda den feber, som den stackars gamle juden ådragit sig genom förskräckelse, överansträngning och sorg.
Morgonen därpå, då Isak ville stiga upp och fortsätta sin resa, motsatte sig Nathan detta, både såsom hans värd och hans läkare. Det kunde kosta honom hans liv, sade han. Men Isak svarade, att det var mer än liv och död, som berodde på att han denna morgon kom till Tempelstowe.
»Till Tempelstowe!» sade hans värd förvånad, kände åter på hans puls och mumlade för sig själv: »Febern har lagt sig, men han synes ganska förvirrad till sinnet.»
»Och varför inte till Tempelstowe?» sade patienten. »Väl är det sant, Nathan, att det är deras boning, för vilka Löftets föraktade barn äro en stötesten och en förargelseklippa, men du vet, att angelägna affärer stundom föra oss in bland dessa blodtörstiga nasarenska soldater och att vi besöka både tempelherrarnas preceptorier och johanniterriddarnas kommenderier, såsom de kallas.»
»Jag vet det väl», sade Nathan, »men har du hört att Lukas de Beaumanoir, deras ordens överhuvud, stormästaren som de säga, själv är i Tempelstowe för närvarande?»
»Det visste jag inte», sade Isak. »Våra sista brev från våra bröder i Paris meddelade oss, att han var där för att bedja Filip om hjälp mot sultan Saladin.»
»Han har sedan kommit till England utan att vara väntad av sina bröder», sade Ben Israel. »Och han kommer ibland dem med stark och utsträckt arm att tillrättavisa och straffa. Han är upptänd av vrede mot dem som avvikit från sitt löfte, och stor är dessa Belials söners fruktan. Du måste hava hört talas om honom?»
»Hans namn är mig väl bekant», sade Isak. »Hedningarna beskriva denne Lukas de Beaumanoir såsom en man, som i hög grad nitälskar för varje prick av den nasarenska lagen, och våra bröder hava sagt, att han är en ursinnig förföljare av saracenerna och en grym tyrann mot Löftets barn.»
»Och de hava sagt sant», sade Nathan, läkaren. »Andra tempelherrar kunna av njutningslystnad rubbas från sitt beslut eller mutas av löften om guld och silver, men Beaumanoir är av ett annat slag. Han hatar sinnlighet, föraktar rikedom och jagar efter det de kalla martyrskapets krona. Må Jakobs Gud snart sända den till honom och till dem alla! I synnerhet har denne stolte man utsträckt sin hand över Judas barn
