regeringssystemet var Mathias Rosenblad, hvilken, redan under Gustaf den tredjes dagar, innehaft flera framstående platser och från och med 1809 ända till 1840 beklädde statsrådsämbetet.
Själen i regeringen och bäraren af dessa reaktionära sträfvanden var emellertid konungen själf.
Med Karl Johan uppsteg för första gången sedan Karl den tiondes och Karl den elftes dagar en verklig statsman och krigare på Sveriges tron. Det var också välbehöfligt efter de sista decenniernas oro. Gustaf den tredje, denne histrion på tronen, hade i grund förstört rikets alltid vacklande ekonomi och genom sin nyckfullhet vid tillsättandet af ämbetsmän utbredt ohederlighet och oduglighet i den svenska administrationen, så utmärkt ännu under frihetstidens dagar. Hvad han icke lyckades förstöra, det förstörde sonen, Gustaf IV Adolf. Med lika rätt som Gustaf Vasa kan Karl Johan nämnas fosterlandets befriare. Endast genom det fullkomliga omslag, som han bragte i landets utrikespolitik, räddades landet från en säker undergång. När Karl Johan satte foten på svensk mark, fanns det icke en man inom Sveriges landamären, som hade en klar föreställning om hvad riket förmådde. Generaler såväl som menige voro fyllda af ett blindt rysshat och tänkte blott på ett, nämligen Finlands återeröfrande[1]. Det var endast med tanke på, att man genom den franska marskalken skulle kunna återvinna Napoleons gunst, som han blifvit vald till svensk tronföljare. Karl Johan däremot hade från första ögonblicket sin plan färdig. På finska frågan såg han, främlingen, till lycka för riket, endast med statsmannens ögon: Finland det var det land, för hvilket Sverige under det sista seklet varit inveckladt i ständiga trakasserier med den östra grannen, och som det aldrig
- ↑ Detta var en naturlig och berättigad känsla, förlåtlig hos folket, men farlig hos de styrande. En regering får icke låta leda sig af känslor, såvida som dessa icke öfverensstämma med hvad klokheten bjuder. Vill man hafva en åskådlig bild af det svenska folkets politiska omognad i detta ögonblick, behöfver man endast tänka på den tragikomiska fars, som 1810 utspelades vid valriksdagen i Örebro. På initiativ af en ung löjtnant valde man till svensk tronföljare en fransk marskalk. Hvarför? Månne emedan man i honom anade en verklig statsman? — Man kände honom så godt som icke. Det enda man visste var, att han var en stor krigare, att han en gång med mildhet behandlat ett par svenska regementen och att man trodde sig genom honom kunna köpa Napoleons gunst. Det sista, hvilket visade sig felaktigt, var det bestämmande. Sällan har ett politiskt äfventyr, värdigt en polsk riksdag, utfallit så lyckligt.
