»Men äfven det djuriska, naturiska, hvarför skalle det vara så gement? Det djuriska, som står under oss i de flesta fall, står dock öfver människan i ett, i synnerhet i en tid, då vi genom otaliga stridigheter äro oense inom oss själfva. Det djuriska sättet att vara, instinktlifvet, visar den harmoniskt intagande bilden af hög enighet med sig själf. Ni har väl hört mystikerns tanke om animal coeleste? Människans sträfvande, påstår man, skall verkligen vara att till slut blifva natur igen, att blifva liksom ett djur.»
Häremot anför Hagberg:
»Detta är den intressanta och originella grundtanke, som yttrar sig i
häftet Tintomara. Skulle den verkligen vara ironisk? Och i detta fall, med
hvilken fin ironi och skär ljuflighet är den icke i dessa rader uttryckt! Så
skall man ställa upp ironiska spetsgårdar. En omedveten humor tyckes just
spela i hvarenda rad och på ett lugnande sätt försvara de otaliga stridigheter
som göra oss oense med oss själfva, då t. ex. den lede frestaren bjuder oss
draga svärdet för Gud, Konung och Fädernesland, eller att gifva sig i färd
med andra sottiser. Den berömliga enigheten med sig själf är också noga
iakttagen af förf. Ty för att bevisa, att han i dessa rader icke tänkt något
argt om de stackars djuren (och detta är äfven en sida af filantropien),
framställer han såsom sin hufvudperson i sin roman en naturbild af den
människoenhet, för hvilken den vanliga söndringen och den vanliga återföreningen mellan
manlig och kvinnlig mänsklighet är främmande; det tillstånd, hvari människan,
höjd öfver alla bildningens och missbildningens strider, är ett himmelskt djur.»
I denna stil fortsätter Hagberg att göra sig löjlig öfver
Almqvist — i det han i detalj granskar Tintomaras djuriska
egendomligheter, en granskning, som obestridligen är kvick
och icke så litet påminner om Liwijns liknande
litteratursatirer. Den kulminerar med det bekanta uttrycket: »här
skulle en recensent endast bortönska tvättskålen, då man
vet, att både kattor och ickorrar nyttja en vida naturligare
och behändigare metod vid tvättningen.»
Almqvists mening har han emellertid icke förstått. Driften, det djuriska var icke menadt såsom det lägre, groft sinnliga i vår natur; det var helt enkelt ett uttryck för den högsta grad af natur, som Almqvist förstod med denna term. »Man må ursäkta mig att jag begagnat ordet drift», säger Almqvist i skriften Om de gamles och de nyares vitterhet, »det har smak af djur och instinkt, det är likväl skönare menadt. Det var drift; jag kan ej undgå att ännu säga så, ty det var icke öfverläggning.» Här är hans uppfattning så klart uttryckt, som det låg i Almqvist afsikt att uttrycka den. Att vara djurisk, är som Almqvists utvecklar det på ett annat ställe i sistnämnda uppsats detsamma som att vara antik. Eller för
