ett misstag, så vore det ett ingalunda tadelvärdigt misstag. Men ett verkligt, ett stort, ett löjligt misstag var försöket att förflytta icke götherna och deras gudar till oss utan oss till götherna… Mer än besatta äro de historier man vet att berätta om göthiska koloniers anläggning i aflägsna skogstrakter (en tydlig anspelning på Almqvists och Hazelius’ utflyttningsförsök). Göthicismen in praxi förflög således (efter som de klemiga stockholmsbarnen icke tålde den kalla luften i skogsstugornas barnkamrar) och ännu fullkomligare förflög den där själfständighetsandan, som predikade om Män för sig. Af teorien bortnöttes äfven det mesta och blott sådant bibehölls, som kunde tjäna i smädelser mot moderna statsteorier, i utfall mot papperskonstitutioner och liknande o. s. v.»
Därefter angripes den historiska skolan och påpekas faran af fosforismens lutning åt katolicismen. »Hammarsköld erkände öppet, att han var katolik till sina åsikter; och Atterbom jollrar, som man ser, med legender och uppenbarelser och tyckes trifvas ofantligt väl i den helige Francisci sällskap, då denne talar med ’svalorna de hulda systrar’. Han yttrar sin ledsnad öfver att icke vara både skald och helgon.»
Denna andra artikel är den sista. Recensenten når aldrig fram till att skärskåda Atterboms poetiska förtjänster. Han uppehåller sig endast vid hans världsåskådning.
Dessa Aftonbladsartiklar äro i det stora och hela typiska för tidningens sätt att under trettiotalet belysa de litterära fenomenen. Man tog mera hänsyn till författarnes åsikter än till deras litterära förtjänster: deras intelligens, fantasi och teknik — ett sätt som förr eller senare snedvrider all ästetisk kritik och hämnar sig själf. Emellertid blef denna liberalismens litterära kritik af stor betydelse för den följande utvecklingen och utgör en af lederna af reaktionen mot fosforismen. Vi kunna afläsa huru Aftonbladsliberalismen under de närmaste åren kommer att behärska den högre kritiken och direkt går igen i Malmströms, Bergstedts och delvis Fryxells kritik af dagens och den föregående periodens litterära fenomen.
Vi hafva redan sett, huru slutet af trettiotalet betecknar vändpunkten i tidens politik.
