råda i rikets förvaltning. Armén sattes åter på krigsduglig fot, ämbetsmannakårens anda höjdes småningom, vågar byggdes, näringarna återupplifvades. Det var en nyttig och nödvändig restauration efter all den föregående oredan och äfventyrligheten.
Likväl lider det intet tvifvel att mera kunnat uträttas och framför allt många misstag undvikas, om Karl Johan bättre känt det land, hvars styresman han så hastigt och oväntadt blifvit. Men Karl Johan var och förblef alltid en främling för det land, som korat honom till sin konung. Han kom från sydligare länder, var af en annan ras, hans uppfostran och föregående öden helt annorlunda än hans nordliga undersåtars. Trots all smidighet, trots den vana han hade att föra befäl i främmande länder, där det gällde att i och för administrationen vara väl underrättad, trots de noggranna underrättelser, som han redan före sin ankomst till Sverige inhämtat om landet och dess bebyggare, öfversatte han, om utttrycket tillåtes, alltid de svenska förhållandena på fransyska. Allt hvad klokhet och beräkning kunde förestafva, underläts icke. Hans första handling, då han beträdt den svenska jorden, var att afsvärja katolicismen och antaga landets religion (han antydde till och med för ärkebiskopen, att han alltid haft en hemlig svaghet för denna lära), ty han visste ju, att det var ett af protestantismens hufvudländer, Gustaf Adolfs rike, som han nu skulle styra. Med sin charmanta älskvärdhet och sitt hela geniala väsende nedslog han alla fördomar mot sin person i det gamla aristokratlandet och vann strax hofvet, sin närmaste omgifning, och genom sina glänsande resultater snart hela nationens hjärta. Likväl lefde han ständigt som en främling uppe i sina gemak på slottet och främlingsklädda voro äfven hans åtgärder. De äro handlingar af en fransman.
Han kom från ett land, hvilket under de sista tjugu åren varit skakadt i sina grundvalar af folkrörelser. Utan att på något sätt vara frihetsfientlig vare sig till sin natur eller sina åsikter[1], hade han dock på nära håll sett, hvart det ledde, om ett upprördt folk icke styrdes och behärskades.
- ↑ Jämför t. ex. hans första samtal med Lord Bloomfield i dennes memoarer. De politiska åsikter, han därunder uttrycker, äro visserligen förestafvade af situationen och personen till hvilka de riktas: det dåvarande liberala Englands ambassadör, men hans egen natur lyser äfven igenom. Och den är folklig och jakobinsk.
