Amorina var färdig att utkomma 1822, men Almqvists farbroder, biskopen i Hernösand, fick kännedom om tryckningen och lät inställa densamma. Icke utan skäl ansåg han nämligen, att dess utgifvande kunde skada Almqvists framgång på ämbetsmannabanan. Säkert var emellertid detta steg ödesdigert för Almqvist. Icke strafflöst utslätar en författare ur sin produktion ett arbete, i hvilket han för första gången fått fram, hvad som djupast rör sig i hans själ. Om Almqvist någonsin visat brist på karaktär, så var det, när han icke satte sig upp emot farbroderns tilltag. Amorina borde utgifvits. Den hade säkerligen mötts af kritik och förhånats, men författaren hade också fått tillfälle att ingå i svaromål och vidare utveckla sina tankar. Samtidigt hade också den läsande allmänheten förberedts på dessa tankar. När han däremot senare i slutet af trettiotalet åter öppet framlade dessa och liknande åsikter, öfverraskade han publiken och icke ens de intelligentaste förstodo honom. Att Amorina ej utkom år 1822 var den första stora olyckan i Almqvists lif, och det är symboliskt, att det redan då var en kyrkans man, som, om också i djupaste välmening, trädde hindrande i vägen för hans planer.
Huru djupt denna händelse inverkade på honom, framgår tillräckligt däraf, att det är först tio år senare, som han ånyo vågade sig fram för publiken. Synbarligen var det under den mellanliggande tiden hans afsikt att komma bort från författarebanan. Han visste ju, att han bar på tankar, som skulle missförstås.
Det var efter denna tid, »som luften i Stockholm värdt honom tung att andas». Manhemsförbundet, en afläggare af det Götiska, i hvilket Almqvist spelat en stor roll, var upplöst, mormodern, som han högeligen älskade, hade dött samma år, och med släkten i öfrigt stod han på spänd fot. Fast han således samma år blifvit ordinarie kanslist i ecklesiastikexpeditionen, satte han ett länge närdt beslut i verkställighet, att, äkta Rousseauanskt, lefva natur- och bondelif i Värmland. 1823 tog han afsked från sin befattning och slog sig jämte några likasinnade Manhemsbröder, senare statsrådet Jonas Wærn och löjtnanten G. Hazelius, ned i Värmland 1824. För tusen riksdaler köpte han sig en liten hemmansdel af Jonas Wærns fader, hvilken han själf ämnade bruka. Samtidigt ingick han (4 mars 1824) äkten-
