en hel serie af idealgestalter, som belysa denna sats: Tintomara, Signora Luna m. fl.
Det är också känslan, som utgör den högsta principen i hans konstfilosofi. Han böjer sig icke heller på detta område för några yttre reglor, utan hvad skalden i inspirationens ögonblick skådar i sitt inre, är det högsta. Almqvist trodde på sin inspiration som Sokrates på sin Dämon och lät icke den kyliga reflexionen sedan ändra i det nedskrifna. Han griper eller förkastar efter behag, och han är höjd öfver alla verklighetshänsyn, alla yttre hänsyn. Konsten, säger han, är paradisisk, den vet icke af godt eller ondt. Lika litet bekymrade han sig om historisk trohet, till och med om det var historiska händelser han ville skildra (Hermitaget). Äfven sannolikhet och sammanhang lät han stundom fara och älskade ofta att hopa orimligheter och paradoxer i en sådan grad, att han blef verkligt stillös (se t. ex. Sviavigamal). »Så jag målar, donna Bianca, ty så roar mig att måla.» I denna maxim har Almqvist uttryckt det centrala i sin nyromantiska poetik. Det är l’art pour l’art-theorien i all sin suveränitet.
Sådana äro några af hufvudpunkterna i Almqvists nyromantiska åsikter, och vi återfinna dem uttryckta i berättelserna under denna tid. Hans konst är, äfven den, mystik: bak de yttre tingen skymtar han djupare sanningar; det yttre är endast en symbol för det inre. Också älskar han långt mera att antyda än att utföra. Ofta afslutar han en mening utan att helt uttala det afgörande ordet. En händelse, en scen för han fram till kulminationspunkten, men lämnar den därefter. Mycket af Almqvists finaste konst kommer fram i dessa drag. Han sätter genom dessa medel läsarens fantasi i rörelse och för honom bort med sig till drömlandet. Ofta är denna suggestion af rent musikalisk art.
I full öfverensstämmelse med detta betonande af fantasiens suveräna rätt kallade Almqvist sin Törnrosens bok Fria fantasier eller en irrande hind. Hvarifrån Almqvist fått tanken att under en dylik gemensam titel samla sin pennas alster är svårt att säga. I någon mån erinrar den om Balzacs Comedie humaine, men mera till programmet än till utförandet, ty om någon inre plan kan man ej tala i Törnrosens bok. »Den kom aldrig att bilda ett enda stort,
