bindelse med henne, i stället låter besegra sig af sin drottning Sofia. Hon representerar det konventionella i samhället: »en förfärlig ordning lik rutorna på schackbrädet».
Af samtiden beundrades bland Törnrosbokens skildringar framförallt Ramido Marinesco och Signora Luna. Båda dessa äro i dramatisk form, och Atterbom nämner till och med Shakespeares namn i samband med dem. Det är endast så till vida riktigt, som de tydligen äro inspirerade af dennes komedier, hvartill så kommer ett lika tydligt inflytande från Victor Hugo, hvilket vid denna tid gör sig särskildt märkbart i Almqvists produktion. Det är det paradoxala och teatraliska, sinnet för en yppig lokalfärg i spansk stil — hufvudsakligen uppenbarande sig i en smak för vackert klingande namn — som anslagit besläktade strängar i hans själ. Men om man svårligen kan förneka det teatraliska i dessa stycken, äro däremot deras dramatiska egenskaper mera tvifvelaktiga. Båda äro händelser utan verklig progression och dessutom oklara i sin grundtanke. Snarast äro de musikaliskt komponerade. Om det emellertid finnes något som dramat icke kan fördraga, är det just oklarheten. Den som skall skrifva dramer måste till fullo förstå »konsten att sluta stycken».
Ramido Marinesco är därför endast en följd af effektfulla scener, skrifna på särdeles praktfulla fyrfotade trokéer. Hjälten är Don Juans son, en vek och svärmisk yngling, uppfostrad fjärran från världens ondska på ön Majorca. På moderns, Donna Biancas, uppmaning drager han till sitt fosterland, Spanien, för att fästa sig en brud. Fyra olika gånger sammanträffar han med en kvinna, som vinner hans kärlek, men hvarje gång upplöses äfventyret på samma sätt. Det visar sig, att den tillbedda är hans syster, och förtviflad drager han tillbaka till ön Majorca. Hela hans kärleksträngtan samlar sig nu kring en tafla, föreställande en himmelskt skön kvinna, som hans fader fordom målat med gift från »baleariska ormar». Han öfverhöljer den med kyssar och giftet gör sin verkan: han dör.
Hvad är nu grundtanken i denna dikt? Enligt Atterbom består den däruti, att Don Juan gör bot för sina synder genom att tvinga de kvinnor, hvilka han tidigare förfört, att hata honom. För att blifva hatad af Donna Bianca, mördar han således sin egen son. Obestridligen ett något egendomligt sätt att sona sina synder på! Runeberg har vidare
