tionen. Dessa vaknade ju snart till nytt lif i Frankrike, där Liberalismen i själfva verket är en gengångare af mellanpartiet (girondisterna) under revolutionen. Och den kamp, som detta nya oppositionsparti förde under restaurationen, blef i mångt och mycket förebilden för den svenska liberalismen. Benjamin Constant och hans åtgöranden intresserade lifligt den samtida svenska tidningspressen. Därtill kom så inflytanden från den amerikanska republiken och från engelsk parlamentarism, samt framför allt från Norge, hvars politiska förhållanden långt fram i seklet stå som mönster för de svenska rabulisterna.
Det var dock icke genom abstrakta statsteorier, som oppositionen skulle vinna kraft i Sverige. Det var ur landets eget förtviflade läge efter kriget. År 1815 hyllades Karl Johan såsom segrare. Han hade skaffat riket en hedersam fred, en ny allierad, en säker gräns i väster såsom ersättning för det förlorade Finland; men alla dessa omständigheter kunde dock icke dämpa det spirande missnöjet. Rikets drätsel befann sig i den största oordning. 1812 hade man med ett penndrag befriat sig från skulderna till Holland, Brabant och Genua. Lika lätt gick det icke att bringa reda i landets inre förvaltning. Krigen hade kostat stora penningsummor, näringarna lågo nere, 1812 hemsöktes landet af missväxt; på grund af de oroliga förhållandena i Europa hade landet icke kunnat utskeppa sina vanliga exportartiklar, och samtidigt hade införseln af utländska varor stigit till en betydande höjd. Bankens silfverkassa stod icke i rimligt förhållande till det utlöpande pappersmyntet, hvilket också därför fallit betydligt i värde. Krigsförhållandena och kontinentalsystemet med dess ständigt fluktuerande priser, hade gynnat en osund spekulation både i varor och fastigheter. Det hade varit regeringens sak att uppmärksamma, undersöka och föreslå botemedel mot denna ekonomiska nöd. Men den gjorde intet.
Det var då som riksdagen tog saken om hand. Den förste, som gjorde sig till tolk för dessa strömningar, var friherre Bogislaus von Schwerin, en mångfrestande man med en egendomlig löpbana bakom sig. Han hade börjat som kadett i Fredrik II:s armé. Nu var han kyrkoherde i Sala och hade såsom sådan ifrigt lagt sig på uppodlandet och förbättrandet af sina ägor. I prästgårdens stillhet och lugn
