Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
147
C. J. L. ALMQVIST

»Ehuru jag är lik alla människor däruti, att bestå af en blandning af fel och förtjänster, så skiljes jag likväl från de flesta däruti, att man hos mig hufvudsakligen fäster sig vid felen och hos andra hufvudsakligen vid förtjänsterna. Jag vet icke, hvilken bana en nådig Gud för mig kan hafva utstakat: likväl saknar jag, om jag bara vill, hvarken humor eller satir, så att det skulle nog också en dag kunna falla mig in, att taga folk i svansen, draga dem på land, sätta deras egenskaper till allmänt skärskådande och bli en informator in extenso. Höflighet och kärlek är hvad som roar mig mest, endast för nöds skall kunde jag lämna dem… Du skall nu icke höra mig klaga vidare… Jag får nu förtäras, förstöras i uselt kraftödande arbete utan värde, efter omöjligen någon hjälp, något biträde kan finnas.»[1]

Det var i denna dystra, på en gång förtviflade och krigiska stämning, som Almqvist befann sig under åren 1838—1839. Så fort det nu stod klart för honom, att alla vägar voro stängda för honom, bröt han också hänsynslöst med samhället. Ännu 1838 tvekade han och lät makulera Det går an, såväl som Det europeiska missnöjets grunder, hvilken senare skrift först såg dagens ljus 1850. Men 1839 hade han bestämt sig. Då utkom novellen Det går an och dramat Amorina, hvilken senare skrift dock icke väckte något uppseende under de följande upprörda förhållandena. Och från och med oktober samma år tillhörde Almqvist Aftonbladets redaktion.

Utgifvandet af Det går an äger i vår litteraturs historia samma symboliska karaktär som den Crusenstolpeska rättegången och Geijers affall i politiken. Den betecknar den nya litteraturens genombrott. Med denna novell håller tendenslitteraturen, som skulle behärska hela fyratiotalets diktning, sitt inträde i litteraturen.

Jämför man Det går an med de föregående realistiska försök, som Almqvist redan gjort, så är afståndet omätligt. De förra erinra närmast om den art af realism, som slår upp i tidens bondeidyller, sådana som George Sand och Auerbach eller senare Björnstjerne Björnson skrifvit. Men när man läser Det går an tycker man sig bläddra i en tendensnovell från åttiotalet. Den står ensam i hela den dåtida litteraturen. Det kan således icke förvåna oss, om samtiden på en gång häftigt upprördes och icke förstod den utan missuppfattade tendensen och fann hela skriften rå, prosaisk och samhällsupplösande.

I Det går an framträder Almqvists åsikt om kärleken och

  1. Ahnfelt, A. C. J. L. Almqvist, sid 141.