Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
160
C. J. L. ALMQVIST

som de svurit kyrkan, att oförändradt omfatta den dogmkristendom, på hvilken de icke tro. »Är kyrkan Gods egendom eller är den prelaturens egendom?» Svaret därpå kunde endast blifva ett.

I dessa skrifter predikar Almqvist samma läror som Lamennais i Frankrike och som Kierkegaard ett decennium senare i Danmark.

Hade han i dessa skrifter angripit statskyrkan och prästerskapet, gick han i Marjam löst mot dogmerna, hvilka han här öppet hånar, och den kristna mytologien, i det han jämför dess gestalter med liknande inom den hedniska, t. ex. ängelen Gabriel, Guds sändebud, och Ganymedes, Jupiters. Och när Josef af Arimatia välsignar den nydöpte konung Iwilek och hela hans hus, beder denne, att han också må välsigna hans boskap:


Iwilek.

Boskap har jag ock, kameler, åsnor och åsninnor, oräkneliga såsom sanden i Dschiddas hamn vid Mekka.

Josef.

Iwilek! de komma icke i Guds rike. Det må du icke af mig begära.

Iwilek.

Dock, fader, om de ej komma i riket, hvad kött skola barnen äta, och hvad mjölk dricka, medan de äro saliga?

Josef.

Det må vi ej fråga. Ett vet jag: din boskap skall icke se saligheten, Iwilek.


Särskildt illa åtgås i detta drama Paulus, själfva grundläggaren af dogmkristendomen, för hvilken Almqvist, mystikern, måste hysa en naturlig och förklarlig motvilja. Han framställes såsom en besatt och talar osammanhängande:

Fremlingen.

Hade jag ock icke andans gåfva, så talade jag ändock, mig till vanheder. Hvi skulle jag icke utskämma mig? Är jag då stor? Bort det.

Men icke säger jag eder att jag har andans gåfva, utan jag har tungor och tungomål.

Därför skall gårdshunden klippas i stallet, på det att, när ekarne löfvas i skogen, ingen må säga att han druckit mjölk, när han njutit vatten.

Endels säger jag så. Fördenskull säger jag till eder: gån in! När I därför gån ut, säger jag eder ännu icke: gån in!

Ty hvarföre skulle vi bida? Mån icke ljungelden slagit örnens vingar, och det är oss bäst, att vi taga till degtråget.

Men när vi alltså lyfte stenen från grafven, mån den unge mannen då frågar och säger: solen är månen lik?