född observatör och realist. Han börjar med att uppfånga intrycken från den yttre världen för att småningom tränga djupare in. Han upptog under dessa år intet »utan genom sina sinnen de sunda fem», och hans första vers äro för honom intet annat än pojkstreck, och ämnena äro skolan och grannskapets krönika, så vidt man kan döma efter hans poetiska täflingar med bodbetjänten i kryddboden. Denna hans tidiga realism visar sig äfven i de ytterst rättframma, rakt på sak gående uttryck, som han använde i sina dikter. Vi hafva visserligen inga sådana kvar från skoltiden, men väl från den första studenttiden. Så t. ex. en Bellmansimitation (Begrafningen) och en annan dikt (Jungfrun), båda för öfrigt osmakliga och misslyckade, men i hvilka diktionen snarast erinrar om Runius’ eller Holmströms krassa framställningar. Denna Runebergs tidiga realism är så mycket märkligare, som den står i strid med det härskande stilidealet, ty både pseudoklassisiteten, som ju var en hoflitteratur, och den tyska klassisiteten undvika det konkreta uttrycket. Hans stil verkar som ett rent utslag af hans naturell och väl äfven af hans härkomst och samhällsställning. Han utgick ju från ett sjökaptenshem, där efter allt att döma (se Strömborgs berättelser om fadern och af honom citerade bref från modern) tonen varit folklig och rättfram. Värdt är det vidare att lägga märke till, att realismen i Runebergs diktning tidigt kulminerar (med Elgskyttarne), och att den snarast mildras i beröring med den omgifvande litteraturen.
II.
Runebergs skaldskap låter lämpligast indela sig i tre perioder. Den första sträcker sig fram till 1830, då hans första diktsamling utkom, den andra varar till hans afflyttning till Borgå 1837; den tredje omfattar hans återstående lif, tills ett slaganfall satte honom ur stånd att vidare producera.
Den första perioden är ungdomstiden; då upptager han de stora och bestämmande intrycken för sitt lif. Särskildt sedan han 1822 kom till Åbo för att börja sina universitets-
