stegring, ofta genom tre grader. Därmed var en ny ton funnen i den svenska poesien, enkel landtliga för att icke säga primitiv och af en ömsom skälmaktig, ömsom patetisk naturlighet, hvilken strax jämfördes med Antologiens. Vanligen är det enkla osammansatta känslor, kärlek och död, som i nästan epigrammatiskt starka motsatser bäras fram i dessa dikter (t. ex. 3, 13). Likaså är det här, som det för första gången lyckas honom att gripa och fasthålla det speciellt finska i skildringen. Den förnämsta af dessa fosterländska dikter är Bonden Paavo, där formen målar själfva den dystra, allvarsfulla naturen och den hårda kamp, som människan har att utstå med densamma. Med denna dikt gör den finske bonden sitt inträde i litteraturen. Denna skildring har svårligen hittills öfverträffats. Hela den ödsligt karga naturen och det tålmodiga finska folket äro återgifna med outplånliga drag. Man kan aldrig nog beundra denna dikt, som i sin skenbara enkelhet är något af det mästerligaste den skandinaviska litteraturen hittills frambragt.
Redan i enstaka stycken i första samlingen framträder Runebergs öfvervägande episka naturell. Som Sylvan träffande säger med afseende på Mötet märker man, att han känner sig mest hemma, då »han får berätta». Allt mer och mer lämnar han fritt spelrum åt denna böjelse, och de rent musikaliskt lyriska styckena träda åt sidan. I den andra diktsamlingen (1833) är detta episkt objektiva skildringssätt nästan öfverallt genomfördt — det hvilar en enhet öfver denna diktsamling, som ej finnes i den första. Den vittnar om, huru skalden gått framåt under dessa år. Både de större dikterna Grafven i Perrho, som inleder denna diktsamling, och Zigenaren (ett uttryck för tidens samkänsla med korsarer och outlaws) anslå samma stil som Bonden Paavo, men trots hög konstnärlighet ägde de ännu icke den fyllighet i framställningen eller den fulländning, som utmärker de senare större episka dikterna. Likaledes återfinna vi här i utvecklad form de typer, som enstaka dykt upp i första samlingen: Vallgossen hade ännu en rent pastoral karaktär; i Torpflickan märker man däremot redan de första anslagen af hans senare ton:
Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom era blommors blida stunder
voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.
