plötsligt i sin själ upptäcker en känsla, som hittills varit henne obekant, är mästerligt uttryckt i denna dikt:
O, andra nejders son,
hvi flög du dädan, säg?
O, fågel, långt ifrån,
hvem styrde hit din väg?
Till hjärtat, som var kallt,
säg, hur du lågor bar!
Hur kunde du bli allt
för den, du intet var.
Det ligger nästan något fatalistiskt i det oemotståndliga och blixtsnabba sätt, hvarpå kärleken i Hanna utkorar de båda älskade. Om honom få vi icke veta mycket: blott att han är den unge studenten, att han är god vän med brodern och son till Hannas faders barndomsvän; liksom i dikten Hvem styrde hit din väg är han främlingen. Äfven de öfriga gestalterna i dikten, fast förträffligt behandlade, äro endast bifigurer: den ypperligt tecknade kommissarien, de båda tjänarinnorna, brodern, fadern. Ljuset faller helt och samladt öfver Hannas gestalt. Det berättas att Runeberg fått uppslaget till dikten, då han bakom blommorna i ett fönster såg en välformad arm, som med behag kastade sin skottspole under det väfstolen klappade. Äfven läsaren råkar omedelbart in under denna förtrollning. Hanna är tecknad med kärleksfull ömhet men också med aldrig svikande verklighets troskap:
Men mellertid vid väfven, i hushållskammaren uppställd,
satt hans dotter ännu, den sjuttonåriga Hanna.
Frisk satt flickan och röd som ett smultron, vuxet i skuggan,
fri i sin lediga dräkt att sköta det ljufva bestyret.
Barmen i snören ej spänd, med ett maskfritt hjärta inunder,
vidgades fullt och lyftes af andedräkten i vågor,
här med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen,
men som en spegel klar var ögat och lyste af glädje.
Egendomligt nog få vi icke veta, hvad intryck hon gör på främlingen. Han har hört Hanna beskrifvas och berömmas af brodern och redan på grund häraf gjort sitt val, innan han anlände till prästgården. Däremot antydes det, huru kärleken smyger sig öfver Hanna. Typiskt för båda dessa naturbarn och deras korta kärlekssaga är scenen vid
