Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
190
JOHAN LUDVIG RUNEBERG

i den gamle veteranen tycker sig se själfva det heliga fäderneslandet:

… men i högre gestalt sig reste den ädle majoren,
fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjärta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda
heliga fädernesland, och den gråa kohorten från Saimens
stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet,
trädde på nytt för hans syn med hans vapenbroder, som fordom
flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet.

Julkvällen påbörjades 1839, men färdigskrefs först 1841. Den betecknar icke något direkt nytt i raden af Runebergs arbeten, men den vittnar om, huru högt han redan nått. Den sammanfattar liksom det föregående och förebådar hans följande fosterländska diktning.




V.

År 1837 lämnade Runeberg Helsingfors och afflyttade till Borgå, där han utnämnts till rektor i klassiska språk. Lifvet i den lilla staden med dess enformiga skolplikter måste hafva förefallit tungt och enformigt i jämförelse med lifvet i Helsingfors, hvarest Runeberg varit omgifven af all den intelligens, som han önskade att träda i närmare beröring med. Och Runeberg älskade ju sällskapslifvet, det förtroliga samtalet, under hvilket »tankarne flyttade sig från den ene till den andre såsom Odins korpar från skuldra till skuldra». Runeberg tröttnade aldrig på ett dylikt idéutbyte — han och Grot talade en gång fem timmar i sträck, utan att samtalet afmattades. Alla öfverensstämma däruti, att Runeberg själf gaf mycket vid dylika tillfällen. Hans syn på världen var på en gång stor och bred; han bedömde den med ett klokt förstånd och ett ömt hjärta.

Här i Borgå blef han emellertid så godt som ensam, och hans lif blir ännu mera stillsamt och enformigt än förut: skolarbete och diktning under vintrarne, jakt och fiske under somrarne på Kroknäs, det ena året likt det andra. Det är