Och liksom i Hanna är det framförallt den unga flickans känslor som skalden utmålar; Volmar står mera i skuggan.
Utomordentligt melodiös och rikt nyanserad är äfven versbehandlingen i denna dikt. De verser, med hvilka Sturzen-Becker parodiskt inledde sin anmälan af dikten i Aftonbladet, och i hvilken han förebrår Runeberg att icke hafva behandlat ämnet på prosa, kunna med mera fog anföras såsom ett mästerprof af skalden, i hvilken han nästan endast genom att använda ordens betoning målat de olika floderna och hela trakten:
Wolga mottar i sin famn Oka,
af Oka emottas gul Moskwa,
till Moskwa sig skyndar glad en bäck
med sin pärlbestänkta böljas skatt.
Vid den lilla bäckens blomsterstrand
gick en flicka, femtonårig nu;
själf en blomma, sökte blommor hon
och med blomma blomma sammanknöt.
Huru är icke här genom själfva ordens form och ställning den sorlande bäcken kontrasterad mot de tungt framflytande, stolta floderna. Likaså blir versen mera lekande, nästan smekande, då flickan införes. Och sådan är Runebergs versbehandling öfverallt i denna dikt.
Och likväl kan den i metriskt afseende icke mäta sig med Kung Fjalar. Men finns det öfver hufvud någon dikt på svenskt språk, som kan täfla med detta Runebergs metriska mästerstycke? Han har äfven själf yttrat om den, att »sådana vers, som förekomma i Kung Fjalar, kunna ej många skrifva korrekt», och tillagt, blygsamt småleende: »man kan ej ana, hvilken möda det kostat att skrifva den.»
Kung Fjalar tillkom mellan den gammalkristna, i antik stil hållna legenden Chrysostomos och Kungarne på Salamis. Däraf stammar, säger man, den antika fatalism, hvilken präglar dikten ungefär som en tragedi af Aiskylos.[1] Naturligen spelar äfven det antika dramat här in, men det är nog närmare förebilder, som fört Runeberg in på ödestragiken. Fatalismen är en sällsynt gäst i modern litteratur — den sammanhänger alltid med primitiva tillstånd och säregna rasegendomligheter. — Hvarken fransmännen eller Goethe känna
- ↑ Fjalar erbjuder en viss likhet med den trotsige Prometeus.
