spela den hämnareroll som icke passar deras veka karaktär, låter äfven spåra sig i enskildheter. Så t. ex. råder icke så ringa öfverensstämmelse mellan bådas dödsscen.[1]
Något större intresse förmår emellertid icke Runeberg; att afvinna sina kungar. Deras strid om en krona är en privataffär, med hvilken vi hafva intet att göra. Det kan väl frågas, om Runeberg icke i Kung Fjalar såväl som i Kungarne på Salamis trots deras stora skönheter gått utom den sfär, där han rörde sig med naturlig frihet och efter sitt kynnes verkliga fordringar.
Det kan man däremot icke säga om Fänrik Ståls sägner, hvilka beteckna själfva höjdpunkten af Runebergs skaldskap, där i en brännpunkt det bästa af hela hans väsende finnes samladt; genom ingen annan af hans diktsamlingar har han verkat så helt och fullt och framförallt i så vida kretsar. Hade han förut upptäckt Finland och finnarne, så gaf han här fosterlandet — det är ej för mycket sagdt — åter dess historiska traditioner. Han fann dem i det sista kriget och dess hjältebragder.
Redan länge hade finska kriget på olika sätt sysselsatt hans fantasi. I dikten En färd från Åbo ägnar han en strof åt den ene af bröderna Ramsay, som föll på Lemos strand, sedan han hjältemodigt samlat de spridda skarorna. Tvifvel kan heller icke råda om, i hvilket krig det är, som gubben Hanes sju söner låta sitt lif för fosterlandet. Den förste af Fänrikarne är emellertid på sätt och vis Molnets broder, skrifven 1835. Den är till tonen mera högstämd än de följande. Äfven Julkvällen är ett steg på vägen, fast kriget där spelar föga roll, men i denna dikt är det, liksom om Runeberg för första gången höjt sig till fosterlandets idé, då han ser det förkroppsligadt framför sig i den gamle veteranens gestalt.
Tanken att i en serie af dikter skildra det sista kriget tog emellertid först fast form efter läsningen af Montgomerys år 1842 utkomna historia om detsamma. Här fann han det material om krigets gång och de biografiska upplysningarna om hjältarna, som utfyllde, hvad han redan kände genom hörsägner. Hans fantasi råkade i rörelse, och från och med 1846 ända fram till 1860 framträdde den ene af Fänrikarne
- ↑ Jmfr för åtskilliga här framställda åsikter om Runebergs dikter min uppsats i Samlaren 1904: Till Runebergs förebilder, hvarest de äro utförligare motiverade.
