Det är gossen själf, som frågar efter orsaken till dessa suckar, som genljuda i skogen. Huru onaturligt är icke redan detta. Förgäfves spörjer han stjärnorna och blommorna och vänder sig, då dessa icke hafva någon upplysning att gifva honom, slutligen till älfvadrottningen själf, som svarar honom på följande snusförnuftiga sätt:
När natten sakta stiger utöfver land och sjö,
och dagens sorl begynner att försvinna,
och vågen går till hvila inunder grönan ö,
och alla vackra stjärnor börja brinna:
Då blifver himlens båge så ren och spegelklar,
en här af goda änglar så tyst därunder far
och gråter silfvertårar öfver jorden.
Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
och finner sig så dyster och förkastad.
Hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
hvarmed hon är se’n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
då suckar det så tungt uti skogen.
Hvilken metafysik! Är icke detta fosforism och dålig sådan, så finnes den ingenstädes. Och lägg märke till huru just det begår efter formens tydlighet, som utmärker Malmström, ännu mera blottar tankens grumlighet. Så underbart vacker som dikten är i musikaliskt afseende, så obetydlig är den, hvad innehållet beträffar.
Olyckan är att Malmström redan diktade öfver traditioner, som icke längre läto förnya sig. Däraf mycket af det onaturliga, affekterade, öfverraffinerade, som utmärker hans diktning. Hans Fiskarflickan på Tynnelsö är redan ett dylikt blekt, omöjligt äfventyr mellan en månskensriddare och en fiskarflicka, som visar sig vara en hoffröken. Och hvem kan afvinna denna Angelika något djupare intresse? Det finnes icke en situation, som är kraftigare utmålad, utom möjligen den i andra sången, då han ser sin älskade under skuggan af de lindar, där han lekt som barn med henne. Men hur obetydlig och ointressant är icke denna situation. Man säger, att till grund för dikten ligger en barndomskärlek. Det förefaller högst troligt. Angelika verkar som ett blekt minne, hvilket skalden förgäfves söker göra lefvande för oss. Hon är en blodlös dröm, icke ett ögonblick kan
