kanske något rå, älskade obestridligen tvetydigheter, slippriga situationer och att jaga rodnaden upp på damernas kinder, men det bullrande friska skratt, med hvilket han beledsagade sina egna kvickheter, verkade så befriande efter all den högstämda retoriken, efter alla de sentimentala tåreutgjutelserna, som då voro så vanliga i den svenska litteraturen, att han ögonblickligen vann publiken på sin sida. Det var just denna motsats mot den vanliga tonen i den högstämda svenska lyriken, som gjorde Brauns lycka. Kritiken uppställde honom ögonblickligen som en motsats till Böttiger och betonade från denna synpunkt hans betydelse. Publikens gunstling blef han strax: han var ju folklig till hela sitt väsende, och folket återfann hos honom sin egen enkla uppfattning af tingen och den frivolitet, som det i själfva verket i hög grad sätter värde på.
Å ena sidan var det en mycket gammal ådra, som här kvällde på nytt i den svenska dikten. Man återfann här samma glada, humoristiska toner, med hvilka en Runius och en Holmström uppbyggt den Karolinska tiden, och samma satiriska blick på världen, som utmärkt de Gustavianska genremålningarne. Å andra sidan var allt detta utspädt med den nya liberalismen och kanske också med ett och annat drag från satirikern Heine.[1]
På detta sätt gjorde Wilhelm von Braun sin entré i den svenska litteraturen som ett slags svensk Paul de Kock på vers, eller om man så vill, en Béranger, som ohöfviskt men oförargligt blottade alla borgerskapets små synder: pappas begär efter en aftontuting och en liten klöfver, mamsellernas svagheter för löjtnantsmustacher m. m. och mammas oförställda förtjusning, när hon får tala och höra talas om grannskapets alla små salta och pepprade småhistorier.
Både i val af ämnen och och äfven i behandlingen erinrar Braun icke så litet om Bellman, men han är långt mindre djup och poetisk i sina skildringar.
I öfverensstämmelse med ämnena är också Brauns versbehandling. Synnerligen vårdad är den sällan, och det är icke någon riktigt god vers, som han skrifver, men den är lättflytande och naturlig.
- ↑ Heines Die Fensterschau angifver ungefär tonen för en hel serie af Braunska dikter. Heines dikt hänvisar i sin ordning på äldre dikter under upplysningstiden, t. ex. Lessings Der über Uns. Med andra ord, bakom båda ligga just, såsom jag också ofvan antydt, äldre skämtare.
