året stanna i Stockholm, utan när han fästat tillräckligt länge, försvann han i landsorten, slog sig ned i ensamheten mellan en kista böcker och skrifbordet och hopskref en eller annan kalender, under tiden förande en lämplig diet, och insändande de lustigaste bref till sina vänner i Stockholm. Det är en verklig Falstaff, som bullrar och skrattar godmodigt och cyniskt i dessa epistlar.
»Min nedresa gick som den kunde. Saknad, tuppar och kopparslagare äro på intet vis angenäma reskamrater. Första natten hvilade jag mina trötta leder i S. telge, sedan jag först intagit en toddy, som jag dock olyckligtvis ej fick behålla. Denna otacksamhet af en lymmel till mage, som säkert kostat mig 10,000 rdr, gjorde mig både rasande och bedröfvad, helst som det icke var första gången som jag märkt stark håg för rabulism hos bemälte medlem. Sträckt på det hårda lägret, började jag därför allvarligen att filosofera, och slutföljden af mina betraktelser blef en bestämd föresats att aldrig mera truga mina välgärningar på en ovärdig. Denna föresats har jag äfven, vid Gud! troget hållit. Sedan den 19 januari har därför herr Estomacus ej fått en enda droppa spirituosa. Väl har hans mod nu betydligt lagt sig och han börjar att dagligen alltmer ödmjuka sig inför sin herre, men jag glömmer icke så lätt en så beskaffad oförrätt; och hvarje gång han ångerfullt ropar på bränvin ger jag honom vatten. Gånge så alla förrädare!»[1]
När han på detta sätt någon tid (troligen icke allt för länge!) återhämtat sig i naturens sköte, vände han tillbaka till hufvudstaden med sitt manuskript och åt under några veckor sexor med Blanche och Crusenstolpe.
»Ack hvad jag längtar till Stockholm,» heter det i annat bref från landsorten, »till dess flickor, punsch, sexor m. m.! — Efter jul kommer jag också troligen upp, försedd med ett par böcker papper till kostpengar. Då beordras du strängeligen att möta mig med en rykande halfstopsjamaika vid Hagalund, Norrbacka eller Stallmästaregården; ty mig törstar jämmerliga här i thessa vestrogotiska landsändar och jag har intet hopp att blifva lisad, förr än jag åter anländer till det stolta ‘Ilion’.»[2]
Det är emellertid klart, att ett dylikt lif — äfven med sina hvilopunkter — icke i längden skulle visa sig fördelaktigt för skaldens hälsa. Hvart han än kom, fanns det alltid någon, som ville bjuda Wilhelm v. Braun, den glade skämtaren, på en sexa och en bål. När Braun 1860 dog,
- ↑ Han har säkerligen också speglat sig i den engelske broderns ansikte och någon gång lånat af honom. Kvickheten i det nedan anförda brefvet om de tiotusen riksdaler, som hans mage kostat honom, påminner osökt om de ekonomiska beräkningar som den fete riddaren gör öfver Bandolphs näsa. Och det finnes fler liknande ställen i hans skrifter. Hagbergs öfversättning började att göra sin verkan.
- ↑ Ahnfelt, A. Crusenstolpe II. Sid. 16 och 20.
