och hade han icke alltid ansträngt sig för att göra dem tillgängliga för så många som möjligt genom att framställa dem på det mest kvicka, lättfattliga och lekande sätt han kunnat. Och likvisst betraktades han egentligen endast som en slags bättre klown. Ingen tog honom riktigt på allvar. Naturligt nog: det fanns för litet af det yttre allvaret, af den prästerliga högtidlighet, som hans puritanska landsmän vänta sig af en ordets förkunnare.
Det var nu icke heller i Sverige som Orvar Odd lärt sig konsten att kåsera: han hade inhämtat den hos fransmännen, hos hvilka den är urgammal. Kåseriet fanns i Frankrike tidigt som litterär art, men nu på trettiotalet hade det delvis fått nyhetens behag, i det att det uppträdde som följetong i de stora tidningarna, hvilka vid denna tid uppsattes. Såsom dylika följetonister glänste Jules Janin, för öfrigt en storpratare utan större litterärt värde, och m:me Girardin, hvars kåserier ännu i våra dagar kunna vara roliga att läsa för den trogna tidsstämning som där slår en till mötes. Sturzen-Becker har lärt af dessa såväl som af Heine. Han ägde de franska följetonisternas lätthet att på ett elegant sätt tala om allt möjligt. Det kan emellertid icke nekas, att man stundom märker för mycket de utländska förebilderna i hans egna följetonger. Han tänker alltför ofta på franska. Men i hans bästa bitar är hans prosa synnerligen fin, rik och skiftande, träffsäker i karaktäristiken och full af behagfull uppsluppenhet. Han är helt enkelt återupplifvaren af ett skrifsätt, som i Sverige egentligen icke varit idkadt sedan Gustaf III:s dagar.
Att för öfrigt närmare redogöra för de ämnen, om hvilka han skrifvit, är hart när ogörligt. Ty med den äkta journalistens oförskräckthet väjer han icke tillbaka för något; den ena gången skrifver han potatisens historia, den andra tecknar han med några raska penndrag den tid, då gasen icke fanns, en tredje gång finna vi honom sysselsatt att med mycken kvickhet och fantasi utreda benmjölsfabrikationens betydelse för den moderna nivelleringen. (Märk att det sista ordet var ett af tidens slagord och ämnet således fullt aktuellt, hvilket det däremot icke nu mera är.) Redan i det urval, som man utgifvit efter hans död, finnes litet af hvarje och kanske åtskilligt som i våra dagar icke är alltför intressant.
Klart är emellertid, att skall icke hela kåseriet urarta
- 16. — Mortensen.
