denna tidens spökromantik och balladernas grafstämningar men samtidigt begåfvad med ett nyktert verklighetssinne och ett begär att skarpt analysera, om hvilken Sommelius ej så litet erinrar. Det är Baudelaire. Bådas lif erbjuda också öfverensstämmelser: vilda nattliga njutningar, förstörda nerver; deras diktnings område är ungefär detsamma: vällusten och döden. Baudelaire var emellertid större som konstnär och han hade också en världsstads korruption till sitt förfogande »för att odla sin hysteri», som han pittoreskt och träffande slutligen formulerade gången och innehållet af sitt lif. Hans diktning har därför en annan bärkraft genom tiderna. Han är sin tids Petronius, som skildrat, gisslat och upplöst hela sin tids debauche, och därför är det säkerligen också sant som Sainte-Beuve någonstädes sagt om honom: att hans drag äro outplånligt inristade i hans tid (»Son profil sera incrusté dans ce temps»). Det som var sjukdom hos honom själf, det förvandlade han genom sin skarpa intelligens och sin icke obetydliga konst till ett hälsosamt och afskräckande skådespel för eftervärlden. Man kan icke säga, att Sommelius nått så högt: han har icke själf förmått att demonstrera sin sjukdom, men han är ett intressant och betecknande tidsfenomen, och utan hans dikter skulle det finnas en lucka i tidens vitterhet.
Sådan är denna tids lyrik. I prakt och rikedom låter den visserligen icke jämföra sig med den föregående periodens, af hvilken den i vissa afseenden är en efterklang. Endast Runeberg kan ställas vid sidan om en Tegnér och en Atterbom. Dock, lyriken blomstrar alltid i Sverige, och ingen har skäl att vara missnöjd med de skördar, som denna tid lämnat oss. Framförallt är den rik på nya uppslag. Man bör icke förakta Wilhelm von Brauns konstlösa dikter, ty det ligger icke så litet af tidens borgerliga lif och stämningar gömdt i dessa muntra verser. Sturzen-Becker har inledt mycket, som en senare generation fortsatt. Och slutligen utgör Talis Qualis’ diktning icke minst i formellt afseende en bestämd insats i den svenska versens historia.
Bibliografi: Sylwan, O, Svensk litteratur. — Bååth-Holmberg, Cecilia,
Frihetens sångarätt i Sverige på 1840-talet. — Clausen, J., Skandinavismen.
— Warburg, K., Johan Nybom. Svea 1890. — Tegnér, E., Johan Nybom.
