Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
284
ROMANEN

ner sluta, men afslutas icke. I teckningen af sina karaktärer når hon heller icke djupt; de äro synnerligen enkla, visa endast en sida utåt, endast ett karaktärsdrag, som ideligen återkommer.

Har hon då alls ingen annan förtjänst än den att vara den första, som försökt att beskrifva det svenska hemlifvet? Jo, visserligen. Såsom redan nämndt, hade hon en viss talang för måleri och särskildt en icke obetydlig färdighet att träffa likheten i ett ansikte. Hennes litterära talang sammanhänger mycket nära med denna hennes plastiska formgåfva: hon förstår att med lefvande åskådlighet teckna profiler af sin omgifning och att placera dessa lätt skisserade figurer i små situationer till förtjusande genremålningar. I hennes bref och efterlämnade papper finner man en mångfald porträtt af samtida personligheter, af Geijer, Wallin, Franzén etc., hvilka helt enkelt äro små mästerverk i sin art. Och det år just dylika porträtt, inströdda rundt ikring i hennes romaner, hvilka ännu förläna dessa ett visst värde.

De teckna sig just för minnet som ett långt galleri af porträtt. Där är den sirlige presidenten, en utmärkt typ på en högre svensk ämbetsman under trettiotalet; hans båda döttrar, den vackra Adelaide och askungen Edla. — Hvem kan glömma general Herkules, en krigsbuss från den gamla goda tiden, en äkta göt till väsen och åsikter, hvars afgud är Karl XII; en hatare af alla jämlikhetsidéer, hetlefrad, barsk i sitt sätt men i grund och botten en hjärtegod människa! När han förifrat sig, går han ned i sin smedja och bankar med sin »torshammare», läser en sida i Karl XII:s bibel med gammalprotestantisk andakt och är därefter åter redo att svärja och förbanna på äkta krigarvis — öfvertygad om att Vår Herre vet, att det är »bara munväder». Det är något friskt öfver hans väsen som öfver en nordisk vinterdag, och i allt är han en värdig pendang till »ma chère mère». Likaledes finner man en hel följd af svenska husmödrar, generalskan i Familjen H***, hvilken knappast synes, men hvars inflytande öfverallt är märkbart, så klokt och hänsynsfullt styr hon sitt hus. Och af samma art äro den blida Elisa Frank och den fint och nobelt tecknade Hedvig. Ett vackert par ur tidens aristokrati är också den stolta, humoristiska fröken Greta och den skeptiske epikuréen baron H. Ej att förglömma äro hennes gamla mamseller, detta