helt kapitel med så himmelska epitet, att man slutligen endast har ett brus af ord i öronen, tills man slutligen påträffar ett enda litet jordiskt attribut, hvilket bryter förtrollningen: Serena, denna ängel — är låghalt. Lika omöjlig är hjälten, Bruno, ett slags nabob, hvilken plötsligen dyker upp i trakten och köper ett gods, som förut tillhört generalskan, lefver ensam och afskild, då och då påträffas i skogen, storväxt, skön och melankolisk, ridande en yster, svart hingst. Till råga på allt och för att göra honom till en fullständig parodi på en byronisk hjälte medför han till denna småländska småstad en orientalisk älskarinna, och när han en dag råkat in i en sällskapslek, deklamerar han Hamlets »vara eller icke vara» för att lösa sin pant. Men likväl försonas man nästan med denna teaterfigurs extravaganser, ty han gifver generalskan repliken. Hans närvaro gör, att vi få se henne från en ny sida, och för första och enda gången i Fredrika Bremers romaner påträffa vi en karaktär, som till en viss grad är fördjupad och som befinner sig i en allvarlig konflikt. Björn upptäcker nämligen, att Bruno är generalskans son, hvilken i ungdomen begått en stöld från modern för att rädda en vän och förbannats af henne. Hon har aldrig ångrat denna handling, men hon har heller aldrig kunnat glömma sonen — hans blotta namn är tillräckligt för att rifva upp det gamla såret. Man försöker bringa moder och son i beröring med hvarandra och försona dem. Det blir en strid på lif och död. Anledningen till denna strid är teatralisk, och själfva konflikten är hvarken tillräckligt fördjupad eller tillspetsad, men likväl sakna icke dessa scener, i hvilka författarinnan tecknar, huru moder och son brottas med hvarandra, en viss storhet. Generalskan höjer sig nästan till verkligt patos, utan att därför ett ögonblick förlora sitt fria, naturliga väsende. Så t. ex. glömmer hon icke, då försoningen försiggått efter de mest upprörande händelser, att befalla, att hennes hästar skola fodras och väl vårdas, ty »större tjänst än i natt ha de ej gjort mig på dessa femton år». — Och strax före krisen, då hon sitter frånvarande i tunga tankar, försummar hon icke sin »kommendörkapten» (sin mage) utan äter tryfferad kalkon med vanlig aptit och har till och med ett par ordspråk till hands för alt prisa anrättningen. Eller huru äkta är icke scenen, då hon, troende sig döden nära, låter skicka efter snickaren för
