Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/304

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
300
ROMANEN

varit oblandadt fördelaktigt för henne. Grefvinnan Sommerhjelm sprider ånyo lif och friskhet ikring henne, bortvädrar det bokdamm, som de sista åren öfverpudrat henne, och det är i hennes närhet, som hon skrifver sina bästa romaner. Amerikaresan slutligen öppnar för henne nya horisonter och visar henne den väg, på hvilken kvinnofrågan skall föras fram. Det bästa i hennes intelligens är hennes aldrig tröttnande vetgirighet och en viss praktisk förståndighet, hvilken väjer tillbaka för alla öfverdrifter och låter henne ana hvad som i ögonblicket är mest genomförbart. Ytterlighetsmänniska är hon i intet afseende. Om hon trots sin stora begränsning likväl uträttat så mycket — få af hennes generation hafva uträttat mera — så beror detta framför allt på hennes goda vilja, på hennes varmt klappande hjärta, på denna egenskap i hennes väsende, som kom den amerikanske författaren Hawthorne att så träffande säga om henne, att hon var »värdig att vara hela mänsklighetens tant». Och hon förtröttades aldrig i sina sträfvanden, hon omfattade dem med brinnande tro, hon förvaltade sitt pund väl och var trogen i det lilla. Svenska äro knappast dessa egenskaper, detta fullständiga uppgående i sin sak, denna sega energi; kanske äro de hennes finska arf.

Hennes romaner äro numera i mångt och mycket föråldrade, och hennes teknik lider af fel, som ingen i våra dagar, åtminstone ej så uppenbart, låter komma sig till last. Men det bör tilläggas, att dessa brister i icke ringa mån voro gemensamma för tidsåldern; icke ens Almqvist har alltid i romanen nått fram till en säker konstform. Den förtjänsten återstår alltid för Fredrika Bremer, att hon var den första, hvilken på allvar och ej blott på lek skref svenska romaner. Också har hon bildat skola. Henne närmast stå friherrinnan Knorring och Emilie Flygare-Carlén.

Det vore oriktigt, om man tillskrefve Fredrika Bremer äran af allt, som under hennes lif och den närmaste tiden därefter uträttades för den svenska kvinnans höjande och för förbättrandet af hennes ställning. Andra och starkare krafter voro äfven i rörelse, och hennes röst var endast en af de mångas. Man behöfver endast genombläddra tidningarna från denna period för att finna, huru lifligt publikens uppmärksamhet redan var riktad på dessa frågor. Äfven utan Hertha skulle den svenska kvinnan ej behöft vänta