Denna friherrinnan Knorrings realism är förtjusande, spirituell, behagfull, elak, lätt lekande, men den är äkta kvinnlig i sin begränsning. Hon har endast öga för lifvets småsaker, och hennes hjärta klappar endast eldigt för kärleken. Hon ser endast det, som ligger henne nära — det som är synbart. Männens planer, då de lämna salongen eller då de gå öfver sina åkerfält, intressera henne icke, och därför kan det nog hända, att hennes excellenser i grund och botten voro djupare naturer och hennes landtjunkare mera mänskliga än hon låter oss ana. Men med hvilken satirisk hvasshet utan all bitterhet har hon icke tecknat alla dessa gestalter.
Samma skarpa verklighetssinne utmärker äfven hennes förhållande till tidens idéer. Det är icke hon som låter sitt hjärta svalla öfver för en eller annan filantropisk idé. Hon hör icke till dem som tro, att man kan förändra människan från den ena dagen till den andra. Det är icke utan, att hon nästan blir paradox i sin motvilja mot tidens reformer, och hon skyr icke de skarpa motsatserna. Det som är, bör vara, det är hennes liksom alla verkligt konservativa människors grundprincip. Först och främst skarp skillnad mellan folket och de bildade! Den kan icke upphäfvas och hvartill skulle det tjäna? Folkskolebildningen är säkert af föga nytta. — En liknande klyfta existerar och bör existera mellan borgerskapet och adeln. I Ståndsparalleler skildrar hon en bondson, en ung magister från Uppsala, som en verklig Frithiof, utrustad med alla hjältedygder och långt mera verklig adelsman än den osympatiskt tecknade grefven. Men äktenskapet mellan honom och Blenda förhindrar hon, ty det är bäst, att hvar och en stannar inom sitt stånd. Trots sin egen bildning och intresse för all kultur är hon icke heller någon försvarare af kvinnoemancipationen: hon blir på denna punkt motståndare till Fredrika Bremer. Öfverallt har hon vördnad för, huru en sak tager sig ut och för traditionen. Äktenskapet bör vara oupplösligt, och hennes religiositet gör under hennes tidigare lif intryck af ett rent yttre ceremoniell, tills den slutligen slår öfver i en djupt känd och brinnande (men likväl aldrig fanatisk) religiositet.
Det hufvudproblem, som sysselsätter friherrinnan Knorring i alla hennes romaner, till och med i folklifsskildringen Torparen, är kärleken och dess förhållande till äktenskapet. Hon är väl i dåtidens litteratur vår enda kvinnliga erotiker,
