Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
305
SOFIA VON KNORRING

vet nu, att han icke är fadern; snart nog förstår han, att det är patronen, som är den verkligt skyldige, och han gripes af ett djupt hat till honom.

Lena är emellertid en duktig husmoder. Gunnar har föresatt sig att vara tålig. Hans forna munterhet är visserligen borta, men äktenskapet fortgår drägligt nog. Någon tid därefter kommer emellertid Lenas syster i huset, hvilken Gunnar sett redan på sitt eget bröllop och strax älskat. Hon är näpen och nätt nästan som en liten herrgårdsfröken. Kärleken växer nu emellan dem båda, dock i tukt och ära, och utan att de själfva knappast märka huru betagna de äro i hvarandra. Gunnar är som förvandlad; han är åter den forne hurtige Gunnar och hans största glädje är att kunna göra Elin någon liten tjänst.

Under dessa förhållanden är det som en stöld försiggår uppe på herrgården. Det utsprides ett rykte, att Gunnar är gärningsmannen. Gunnar gripes af förbittring, och då han en dag i skogen träffar patronen, slår han i sin vrede men halft af våda ihjäl honom.

Emellertid får Olle, den som utspridt ryktet om stölden (hvilken man redan vet, att han själf begått), skuld för mordet. Gunnar tiger, då han hoppas, att Olle skall undslippa med fängelse, men då han dömes till döden, angifver han sig själf och dör på stupstocken. Nåd vill han icke begära. Året därpå jordas Elin vid hans sida på kyrkogården.

Att Torparen är skrifven mot Det går an, framgår af många ställen i boken och icke minst af ett tillägg i slutet. Så t. ex. söker magistern på herrgården afråda Gunnar från att gifta sig med Lena, då han ju icke älskar henne. Författarinnan har i anledning häraf följande reflektioner:

»Den unge magistern, något litet smittad af Det-går-an-epidemien, hvilken ännu icke hunnit blifva modifierad, att den ej betydligt omtöcknade begreppen om rätt och orätt, talade vidt och bredt om huruledes, när man tog en maka, som man icke kunde älska, för hvilken man icke kände några sympatier, hvars inre icke stod i harmoni med vårt inre, och till hvilken endast pliktkänslan drog oss, m. m. dylikt, man då band en kvarnsten vid sin hals för hela lifvet; men den unge bonddrängen frågade lugnt, om det icke vore sämre ändå, att medelst mened och orättrådighet binda en kvarnsten vid sitt samvete, hvilken säkerligen drog en till botten i längda, tillade han och förblef fast i sitt beslut.»


Att arbetet är skrifvet mot äktenskapsskilsmässan, hvilket man egentligen icke kan läsa sig till ur berättelsen, framgår