enkelt två samhällsklasser: den högre medelklassen, som stod adeln nära, och den lägre. Och med samma oförskräckthet, som hon i Fredrika Bremers salong bogserade sig själf in i soffan, hade fru Carlén i litteraturen tagit medelklassen och folket, hvilka hittills varit orepresenterade, på släp och låtit dem intaga deras plats vid sidan om de öfriga samhällsklasserna.
Emilie Flygare-Carlén föddes som den yngsta af fjorton
syskon den 8 augusti 1807. Hennes föräldrar voro
sjökaptenen och handlanden Rutger Smith och Margareta Stigler.
Fädernesläkten var ursprungligen skotsk. Farmodern var
en Belfrage, och genom henne var Emilie befryndad med
åtskilliga svenska adelssläkter ända upp till riksföreståndaren
Karl Knutsson Bonde.
Den lilla Emilie uppväxte i ett burget hem och blef naturligen såsom den yngstfödda af de redan åldriga makarna något bortskämd. Fadern var en öm och finkänslig, ej så litet romanesk natur med mycket af sjömannens tro på skrock och vidskepelse. Han saknade icke intresse för boklig bildning och poesi. Synbarligen är det från honom som Emilie ärft sin rika inbillningskraft, hvilken tidigt framträdde. Redan som liten flicka tyckte hon bäst om att leka ensam. Hon uppsökte de mörka gångar, belamrade med sönderfallna silltunnor, tågvirke, trasiga flaggor och gallionsbilder, hvilka lågo mellan sjöbodarna på den stora köpmansgården. Här lefde hon i sitt eget drömrike, som var befolkadt med många underliga väsenden, och det enda, som störde den lilla i hennes umgänge med flickorna »Ålbotten» eller andra af dessa bekantskaper, var när någon förbigående skrattade åt hennes högljudda samtal och underliga fasoner. »Jag sårades mycket,» berättar hon i sina Skuggspel, »af att mina äldre syskon alltid gycklade med mig öfver detta mitt sätt, att själf skapa mig sällskap, men min mor sade: ’låt barnet vara — hvar och en har sitt sinne!’ Och så fick jag då ha mitt sinne och i ro spinna mina lifliga meddelanden med dessa för mig alltid existerande väsenden, små underbara flickebarn, som städse bebodde de mörka gångarne. Innehållet af våra samtal berättade jag ofta för min mor, till hvilken jag hade ett gränslöst förtroende. Ibland nämnde
21. — Mortensen.
