I.
Tidskiftet mellan 1830 och 1848 är öfverallt i Europa
synnerligen upprördt. Den ena folkrörelsen aflöser den andra. I
de västerländska stater, som ännu icke uppnått konstitutionellt styrelsesätt, genomföres det 1848. I Frankrike och
England, som gå i spetsen för de demokratiska rörelserna,
inledes nu på allvar striden mellan tredje och fjärde ståndet
och socialismen organiserar sig. Men efter revolutionen 1848
och Napoleons statskupp följer ett par af de lugnaste
decennierna under seklet. Människorna andas ut och något af
den bekymmerslösa lifsglädjen från l'ancien regime fyller åter
luften med sin lätta fjärilsdans och klingande munterhet. I
själfva verket behärskar liberalismen sinnena. Nu, sedan
dess kampperiod är slutad, och alla dess stora reformer
genomförda, äro alla människor liberala — till och med
kungarne. Napoleon den tredje och Viktor Emanuel,
Fredrik den sjunde såväl som Karl den femtonde förstå att
komma sitt folks önskningar till mötes och uttala själfva
tidens egna tankar, liksom de i sina nöjen följa dess
uppsluppna seder. Ty nu är det de fyllda kornbodarnas och den
yppigt stigande välmågans tid. Den ena stora och lysande
världsexpositionen aflöser den andra och man berusar sig
af de framsteg, som göras från dag till dag. Framsteg,
Framåtskridande äro just de slagord, som man aldrig
tröttnar på att upprepa. Man njuter af järnvägarne, som
möjliggöra reselifvet i en helt annan utsträckning än förr, och detta
medför i sin ordning en förbrödringskänsla mellan folken. Den
stigande komforten, dessa tusental af stora och små
bekvämlighetsartiklar, som den framåtgående industrien kastar ut bland
massorna, uttränger nästan alla högre andliga njutningar. Och
