Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
382
EFTERROMANTIK

verkligheten. Kriget 1864 gjorde i Danmark slut på romantiken, och äfven där följde nu en pessimistisk och samhällskritisk litteratur.

Det är icke svårt att spåra det direkta sambandet mellan kriget och den följande diktningen. En af de män, på hvilka Danmarks olycksöde gjorde det djupaste intrycket, var Henrik Ibsen. Han hade tidigare skrifvit en rad af stolta dramer i den historiskt romantiska stilen. Men nu visar sig det första omslaget i hans diktning. Ifrig skandinav och medveten om, i hvilken skuld han stod till Danmark för hela sin bildning, greps han nu af djupt förakt för sina landsmän, hvilka icke kommit brödrafolket till hjälp. Att våldet och makten på sådant sätt kunde besegra rätten, förmörkade hela hans lifssyn. I hans följande dramer kom allt detta missnöje med människorna och samhällsförhållandena till utbrott. Så i hans första nutidskomedi, Kjerlighedens komedie, så i Brand, med dess angrepp på staten och statskyrkan, så i Peer Gynt, i hvilket drama han riktar ett dråpslag mot romantiken öfverhufvud.

Den man, som emellertid gaf hela rörelsen dess målmedvetna karaktär, var Georg Brandes. Redan under sextiotalets första år hade han väckt uppmärksamhet genom sina fina litteraturkritiker i Fædrelandet. I striden om trons och vetenskapens förhållande till hvarandra (Striden om Tro og Viden, en direkt utstrålning af Kierkegaards uppträdande några år tidigare) intog han redan sin skarpt afvisande hållning mot all uppenbarad religion och häfdade vetenskapens absoluta rätt att söka sanningen utan kyrkans förmynderskap. 1869 disputerade han för doktorsgraden på en tes öfver Taine, och under sjuttiotalets första år höll han dessa berömda föreläsningar, genom hvilka naturalismen bragtes till genombrott i Danmark och Norge. Några år senare antog Ibsens skaldskap ett ännu mera radikalt skaplynne (från och med Samfundets Stötter) och Björnstjerne Björnson, hvilken börjat såsom anhängare af Uppenbarelseläran och romantiken, slog snart om liksom Jonas Lie m. fl. Det var således icke endast de yngre utan äfven åtskilliga af den äldre generationen, som rycktes med af det starka strömdraget.

Vi hafva i det föregående sett, huru mer än en företeelse i Sverige förebådat denna naturalism, hvilken nu full-