Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
46
RABULISTERNA

garde den 28 sistlidne januari. Almanackan utvisar, att den 28 i år inföll på — en söndag. Således ett sabbatsbrott till på köpet! Nog vet jag, det skriften tillåter att på söndagarna draga oxen ur brunnen; men befordringar och hofvets dignitärer höra till en helt annan kategori. Konseljen, som säkert inser detta utan förestafning, har sålunda vid detta tillfälle brutit snart sagdt både emot Guds och världslig och konstitutionell lag.» Därmed var man åter inne i full diskussion om den gamla frågan om konungen och regeringen voro liktydiga begrepp. Aftonbladet fann tillfället lämpligt att ännu en gång utreda sin åsikt. Statstidningen häfdade, att konungen äger »allena besluta» i statsrådet och att således hvarje regeringsåtgärd äfven är en handling af konungen. Mot en sådan handling kunna visserligen anmärkningar få göras, men däraf följer icke, att de få göras i hvilka förnärmande uttryck som helst, eller att en i så beskaffade uttryck framställd anmärkning mot kollektiva korporationens konselj icke äfven, och i utmärktaste grad, skulle träffa dess förnämsta beståndsdel, konungen, och vara mot honom personligen förgriplig.

Hofkanslern anställde åtal för majestätsbrott. Crusenstolpe anmälde sig vid första rättegångstillfället, till hvilket endast Hierta erhållit stämning och kallelse, såsom skriftens författare, och målet hänvisades till Svea hofrätt, hvarest Crusenstolpe såsom adelsman hade forum. Emellertid fick han länge vänta på kallelse till förnyad inställelse, trots det att tryckfrihetslagen påbjuder den största skyndsamhet vid behandlingen af tryckfrihetsmål. Slutligen klagade Crusenstolpe hos justitieombudsmannen, och denne efterfrågade förhållandet den 22 maj. Afsikten med detta dröjsmål var säkerligen den, att målet skulle kunna utlottas på assessor Hindbecks division, hvilken förut var känd och beryktad såsom regeringens underdånige och viljelöse handtlangare. Vid målets behandling i öfrigt gick man icke heller fullt opartiskt tillväga. Bekant är också, att justitieombudsmannen senare åtalade hofrätten fast utan resultat. Alltnog, juryn fällde den anklagade och hofrättsdivisionen satte straffet utan anförande af motiv högre än det för majestätsbrott lägst stadgade, nämligen till tre års fästning på Vaxholm.

Denna rättegång väckte ett oerhördt uppseende och allmänt missnöje i landet. Äfven personer, hvilka icke kunde