var utan tvifvel hans önskan att kunna spela en liknande roll som denne. Samtidigt insöp Crusenstolpe tidens liberalism genom läsningen af Argus — påverkan af Johansson skönjes mångenstädes i Crusenstolpes skrifter. Denna påverkan sträcker sig äfven till kompositionssätt och stilen. Detta låter kanske egendomligt, ty Johansson tadlas med rätta för tyngden i sin framställning[1]; Crusenstolpe prisas däremot för sin utomordentliga stil. Dock är det så. Den Crusenstolpeska perioden är synnerligen invecklad och han har samma smak för antiteser som Johanson. Otroligt är det icke heller att Crusenstolpes mani för noter under texten — långa åbäkliga noter som sträcka sig öfver sidor och kommer läsaren att glömma tråden i framställningen — äro en mindre behaglig efterlikning af den argusiska stilen.
I det stora och hela intager Crusenstolpe en mellanställning mellan gammalt och nytt. Han är moderat liberal. Hela hans ståndpunkt låter kortast belysa sig genom hans uppfattning af representationsreformen. Han är öfvertygad om att en sådan bör ske — men på ståndsprincipens grundval. Här som öfverallt blef han snart efter tiden. Crusenstolpe vacklade alltid mellan tvenne systemer — han tog aldrig steget fullt ut åt någondera sidan.
Sitt politiska ideal såg Crusenstolpe i Frihetstiden och författningen af 1720. Hans förkärlek för denna period i vår historia går till och med så långt, att han försvarar korruptionen underdensamma, ty den kom åtminstone hela riket till godo, ej som under Karl Johan endast kungen och ämbetsmännen. Under denna tid fanns verklig frihet, och verkliga förtjänster belönadas; skillnaden mellan frälse och ofrälse, som efter 1809 åter spelat en så stor roll vid befordringarna, existerade faktiskt icke, eftersom alla förtjänte män upphöjdes i adligt stånd. — Däremot stod alltid 1809 års konstitution för honom som en blott fortsättning af Gustaf den tredjes envälde. Det blef då kungen, som åter bestämde allt, och tryckfriheten fick lämna plats för indragningsmakten. Likaledes är han en bestämd motståndare till 1812 års politik; Sverige borde då gått med Napoleon mot Ryssland. Föreningen med Norge tadlas ständigt af honom. För tryckfriheten har Crusenstolpe däremot alltid kämpat och af uppriktigt
- ↑ Det bör emellertid icke glömmas, att Johansson stundom, när så behagar honom, skrifver en alldeles förträfflig prosa.
