Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
4
INLEDNING: LIBERALISMENS UPPKOMST

till kulturens öfriga områden. Innan vi således ingå på de rent litterära företeelser, som skola utgöra hufvudföremålet för denna skildring, måste vi först vända våra blickar mot de politiska strider som sysselsatte tiden.


Den franska revolutionen hade icke förklingat ohörd i det aflägsna Sverige. Kanske finnes det få europeiska länder, hvarest den så omedelbart grep sinnena och ryckte dem med sig. Det är med förvåning, som man iakttager, huru detta land, högt uppe mot norden, Västeuropas gränsmarker mot östern, nästan krampaktigt eftergör sin gamle alliansbroders rörelser. Gustaf III:s mord såväl som Gustaf IV Adolfs afsättning och konstitutionen af 1809 äro utslag af de tankar och stämningar, som den franska revolutionen väckte till lifs öfver allt i Europa.

Dock icke enbart. Om Sveriges historia på gränsen mellan de båda sekelskiftena rör sig i så häftig rytm, beror det icke endast på revolutionen och med denna förknippade händelser i Europa utan äfven, och ej minst, på landets föregående utveckling. Lika jämn och långsamt fortskridande som denna i det stora och hela ter sig under adertonhundratalet, lika feberartad och upprörd hade den varit under det föregående seklet. Under sjuttonhundratalet experimenterade man i Sverige för att finna en för landet passande författning, liksom man hade gjort i England under sextonhundratalet. Karlarnas envälde hade aflösts af partistrider mellan hattar och mössor, af oinskränkt folkvälde. Och detta hade i sin ordning fått vika för Gustaf III:s statsförfattningar af 1772 och 1789. Slutpunkten i hela denna utveckling och på samma gång början till ett nytt utgör 1809 års konstitution, hvilken på en gång är ett utslag af de erfarenheter, som man samlat under ett helt sekels partistrider och af de impulser som franska revolutionen och engelska statsförfattningsstriden nedlagt i sinnena. Själfva kärnan i densamma var att så afväga förhållandet mellan de båda statsmakterna, regeringen och representationen, att ingendera skulle kunna helt undanskjuta den andra.

Dock här som så ofta förr skulle det visa sig, att en statsförfattning på papperet ännu icke är detsamma som en