Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
91
UTLÄNDSKA STRÖMNINGAR

sataniska, som drog till honom publiken, så var det icke mindre det djärft oppositionella i hans diktning, och känslan af att han visade den rätta vägen genom de uppflammande sociala striderna, som förskaffade honom läsare.

I tysk litteratur spelar Heinrich Heine en liknande roll som Byron i England. Hos Byron var det närmast personliga erfarenheter som satte honom i opposition mot samhället. Heine däremot tillhörde ett folk, som allt sedan medeltidens dagar hårdare än något annat känt samhällsförhållandenas tryck. Oppositionslusten låg honom därför i blodet, och den slog ut i full låga särskildt, sedan han i Frankrike sett, att det fanns möjligheter att afskudda oket. Heine är redan medvetet radikal i religiöst och politiskt afseende och står bland dem som förberedt och skapat den stämning, hvilken 1830 och 1848 befriade de tyska staterna.

Såsom författare hade han sina rötter i nyromantiken, men äfven i Goethe. Han stod i början af sin bana A. W. Schlegel nära och skref romanser och spökballader i en starkt kolorerad månskensstil, sjöng om kärlek, som var idel längtan och upplöste sig i intet som dimmorna öfver en äng.

Men snart sknllle han anslå andra toner. Byron är ren lidelse och manligt trots. Heine är mera vek, mindre direkt men mera smidig. Byrons vapen är den flammande retoriken och det skärande hånet; Heines den bitande ironien. Det är också genom ironien, som han banar sig väg fram till verkligheten. Denna ironi var en af de konstprinciper som romantikerna mest omhuldade och framhäfde: skalden borde alltid begränsa sin egen lyriska fullhet genom att ställa dess motsatser upp emot hvarandra och så genom att objektivera sin egen känsla lösgöra sig från densamma. Principen var vunnen genom studiet at Shakespeare, hvilken med sådant mästerskap tecknar de mest olika själstillstånd och karaktärer, men det är nogsamt bekant på hvilket fantastiskt sätt den tillämpades af en Tieck m. fl. Nu vände sig denna ironi emot nyromantiken själf och dess åskådningssätt.

Själfva denna upplösningsprocess af nyromantiken ser man kanske ingenstädes tydligare än hos Heine. Den består just däruti, att han sönderslår den romantiska stämning han själf skapat. I Heines äldre dikter märker man ännu icke något till detta manér: stämningen är genomgående högromantisk. En af de äldre dikterna af denna art är romansen