ska »lagsamhället», analysera dess väsen, sådant detta levde i människornas medvetande. Och han fann det centrala bestå i rättstanken; det var lagens helgd och omvårdnad, som var den bärande principen i Engelbrekts och hans samtidas statsbyggande verk. De leddes av sina krav på »att lag och rätt skulle råda med envåldsmakt inom Sveriges landamären», men icke av någon »frihetsentusiasm» eller ens någon medveten »fosterlandskärlek», såsom Hjärne drastiskt proklamerade gentemot den romantiserande skönmålning, som August Blanche nyligen »till den fosterlandsälskande huvudstadspublikens förtjusning» givit av Engelbrekt och hans dalkarlar. Var det Hjärnes avsikt att med dessa uttalanden chockera, så vanns den i hög grad; kraftiga och indignerade gensagor mot detta s. k. vanhelgande av de historiska minnena förspordes och gingo Hjärne djupt till sinnes. I en annan av sina ungdomsskrifter: Våra ståndsriksdagar (1875) — också från början tillkommen som recension — har Hjärne framställt och på den svenska samhällsutvecklingen tilllämpat en annan synpunkt: »det gemensamma ansvaret»; på mångfaldiga ställen i senare skrifter har han återkommit till denna kardinalpunkt i hela sin historiska och politiska åskådning (i koncentrerad form t. ex. i artikeln Konungadömet och folket, tryckt i »Från försvarstiden
