lingar med svenska statsmän och utdelade mutor han är benägen att tillerkänna trovärdighet. I mindre uppsatser har Hjärne även för senare skeden bringat nytt ljus över Sveriges förbindelser med dess östra granne.
Mer och mer kom emellertid det karolinska tidevarvet att i detta hänseende stå i medelpunkten för Hjärnes intresse. Efter att redan i sin förut omtalade installationsföreläsning (1889) ha i förbigående berört frågan, framlade han i sin utomordentligt eggande och följdrika Karl XII. En uppgift för svensk häfdaforskning (Vintergatan 1897) såväl en skarp kritik av den hittills bedrivna Karl XII:s-forskningen som också ett program för ett kommande forskningsarbete på detta område. I sitt om synnerligen omfattande beläsenhet och lysande förmåga att gruppera och kombinera händelsesammanhangen vittnande, tyvärr ej fortsatta arbete Karl XII. Omstörtningen i Östeuropa 1697—1703 (1902) gav han själv ett tungt vägande bidrag till denna forskning, och på senare år har han utfört sina synpunkter i några smärre essayer: Karl XII och riksförsvaret (i samlingsverket Karl XII, utgivet av S. E. Bring, 1918) och Karl XII från europeisk synpunkt (Karolinska förbundets årsbok 1919). För utländsk publik har han framlagt huvuddragen av sin Karl XII:s-uppfattning i uppsatsen Karl der Zwölfte. Einige Umrisse seiner Lauf-
