levandes krav på självständig utveckling». Ett minne måste, samtidigt som det väcker vår samkänsla med det förflutna, vara en levande kraft, frammana känslan av det levande fäderneslandet.
Men lika ivrigt opponerade sig Hjärne mot den nationella självförnekelsens likgiltighet för eller fördömande av det historiska minnesfirandet, enkannerligen den speciellt pacifistiska oviljan mot de krigiska minnenas upplivande. För visso var Hjärne så fri som möjligt från all krigsromantik. »Dyrkan av härarnas gud borde för länge sedan vara avlagd», yttrade han en gång, och ingen hade mera klart för sig än han, att kriget är »ett naturvidrigt plågoris för folken». Men han framhöll också, att krigets hårda verklighet kunde bli ett nödvändigt villkor för den fredliga odlingens utveckling. »Samhällets fredliga kultur är under givna förhållanden otänkbar utan krigets mörka bakgrund, liksom det strävsamma människolivet, i sitt allvars sanning, ej kan trivas på jorden utan dödens skugga.»
Men vid samma tillfälle, då Hjärne uttalade dessa ord — i det grandiosa Gustav Adolfs-talet 1892 — riktade han också blicken på »en personlighet i världshistoriens mitt, som icke liknar någon annan av dem vi känna», som »visar framåt mot ett mål, dit folkens alla villovägar sammanlöpa i en frid, som övergår alla deras planer
