76
debatten blev ytterst livlig, med knapp majoritet segrade Hjärne över medtävlaren och blev på detta sätt högerns kandidat samt även vald till riksdagsman (sept. 1902). Det program han framlagt gick i huvudsak ut på ettårig värnplikt, allmän rösträtt, den norska konsulatfrågans lösning med bevarande av utrikespolitisk enhetlighet. Till något riksdagsparti hade han icke velat försvärja sig; uppmaningen att ansluta sig till lantmannapartiet hade han tillbakavisat med den berömda repliken, att »man måste vara bonde för att tillhöra det partiet, men jag är ingen bonde, och det finns nog av teaterbönder i riksdagen».
Så hade Hjärne nått målet att komma in i den aktiva riksdagspolitiken. Efter tre år blev han omvald (1905), men vid nästa val (1908) avsade han sig kandidaturen till förekommande av spliltring inom högern. Efter några års paus invaldes han i första kammaren, där han representerade Västernorrlands län (1912—1918). Till en början partilös bildade han snart tillsammans med några andra en liten politisk grupp »De moderata reformvännerna» men anslöt sig sedermera till det 1906 grundade Nationella framstegspartiet och i första kammaren till Nationella partiet. Han intog även en framskjuten plats i högerns riksorganisation Allmänna valmansförbundet och framträdde ofta såsom talare
