82
till ett gripande patos. Hela hans historiska syn aktualiserades på en gång: vädjandet till det gemensamma ansvaret, endräktig sammanslutning för fäderneslandets värnande inför de prövningar som stundade. Under världskrigets gång förminskades ingalunda Hjärnes försvarsiver. Varje utrikespolitiskt uppträdande, t. ex. riksdagsdemonstrationen mot Ålands befästande 1916, blev ingenting annat än ett tomt »paradnummer», om det icke åtföljdes av en däremot svarande demonstration av försvarsviljan.
* * *
Den starka tonvikt, Hjärne i all sin politiska
verksamhet lade på försvarsfrågan, får sin
belysning och sin förklaring av den utrikespolitiska
orienteringen av hela hans åskådning. Det har
sagts, att vad som före 1914 fanns i vårt land
av utrikespolitiskt förstånd och vetande till
mycket stor del är Hjärnes verk, och det ligger
knappast någon överdrift i detta påstående. Hans
roll var här, liksom inom historien, ofta att säga
sånningen och skingra fördomar. Han satiriserade
över vår benägenhet att adoptera främmande
nationers sympatier och antipatier. En tid
smickrade vi oss med att kallas »Nordens fransmän»
och vande oss att betrakta världshändelserna
ur fransk synvinkel, med alla därtill hörande
