112
klappa i förväntan på det som komma skulle. Han kunde emellertid icke få tag i början.
Det var Julie, som först talade.
— Ni hade en treflig fransäs?
— Åh ja!
— Hon är förtjusande.
— Fru Steiner? . . . Åh, smaken är så olika, — sade Törres och såg henne plötsligt rakt in i ögonen.
Julie rodnade och drog sig åt sidan.
— Hon är mycket farlig. . . .
— Inte för alla, — svarade Törres.
Julie reste sig, och de dansade åter ut. Hon måste nästan skratta, medan han förde henne lätt och säkert. Hon hade trott att Lulli hade honom helt och hållet i sina garn, och det trodde Lulli säkert också! Och det var ju ändå henne själf det gälde. Han hade ju ett frieri på läppen; men det ville Julie inte höra, inte på något vilkor, — åtminstone inte ännu.
Förgäfves försökte Törres att komma längre. Hon höll honom tillbaka och stälde så till, att samtalet rörde sig endast omkring småsaker, som de skrattade åt.
Efter dansen var Törres orolig och nervös och ville icke låta henne gå. Hon sade att tant Sofie behöfde henne i köket. Han ville följa med. Hon kunde icke bli honom kvitt. Genom de äldre damernas rum följde han henne ända till köksdörren; hon skrattade ännu, men var ändå litet rädd för honom.
— Här skiljas våra vägar, — sade hon och räkte honom handen.
