122
XII.
De år, under hvilka Törres Wold arbetade sig upp i staden, utmärkte sig genom den allmänna slapphet, som låg öfver landet. Likasom en tung, osund luft inandades människorna ännu de gamla tankarna, medan de nya höllos bundna eller förkättrade i tystnad och hyckleri.
Det var länge sedan prästerskapet hade haft en sådan makt. Öfveralt var prästen med, icke blott, såsom förut i skolan och familjen, utan öfveralt i det offentliga lifvet; midt i politiken hade hvarje parti sin präst, och skenheligheten genomträngde hela lifvet, höjde det låga och förkrympte det sunda.
Vetenskapen kröp fegt fram med små reserverade yttranden; alt högre andligt lif ansågs misstänkligt; literaturen och konsten hånades, därför att de voro nya, och alt jämnades ut för allmogen.
Därför blef lefnadslusten kväfd, då den ville bryta fram, och det friska folkliga i lif och tänkesätt förtrampadt. Ty då tankens och andens yppersta arbete icke var vårdt så mycket som ett senapskorn i jämförelse med den flacka „bekännelsen“, så var det icke skäl att genera sig, och de lägst stående och obildade angåfvo tonen för hela landet.
Det var den gamla så kallade intelligensen, som hade framkallat detta. Genom prästerna och prässen hade de utspridt förakt för modern kultur och intellektuelt lif, och det vakte genklang hos det vulgära träldomssinnet nerifrån. Gemensam
