136
allvarligt, hvarpå prästen suckade och fortsatte på sitt vanliga sätt, utan att undvika bondiska intryck.
— Sedan blef jag informator hos en häradshöfding österut. Jag fick läsa med en hel hop af grannarnes barn, som voro ovanligt vanartiga. Men de fullvuxna voro ändå mycket värre än de, — herrarne, då de råkades, eller fruntimren i köket och mot tjänarene! . . . Bildning, ha, ha, ha! Jo, det var bildning att tala om!
Törres såg på prästen, som synbarligen själf rördes af sin berättelse.
— Jag vill inte tala om med hvilken råhet fogden och skrifvaren och hela sällskapet svuro så att det gnistrade bland korten, under det de berättade de värsta historier. Men till och med då de sutto allvarligt samspråkande med fruntimren, så var det ett enhälligt nedsättande af det som jag förut hade trott att räknades till bildning.
— Såå? — sade Törres tviflande.
— Det fans inte någonting af alt det, hvartill jag förut hade blickat upp, som inte af dessa människor hånades och kritiserades. Om det talades om konst och literatur, så var det osedligt; talades det om vetenskap, så var det någonting ytterst opålitligt, som endast några få utvalda vågade syssla med utan att misstaga sig. Från utlandet, där ingen enda af dem hade varit, kom alt det onda, för hvilket vi här hemma måste akta oss: böcker, taflor, tankar och idéer. Alt var farligt, hela tidsandan var farlig, ja, till och med själfva luften! Hvarje gång solen gick upp,
