Törres Wold fattade hennes hand och sade:
— Nu har jag alt utom det förnämsta. Låt mig nu föra er in i de salar, ur hvilka ni en gång jagade mig ut, så äro vi kvitt, och dubbelt lyckligare.
En rysning genomilade henne, men i detsamma närmade sig bankodirektör Christensen försiktigt.
— Det lär vara svårt att komma öfverens? — sade han småleende.
— Nej visst inte; nu äro vi ense, — ropade Törres Wold strålande; — inte sant, fru Steiner?
Hon reste sig, och de stodo hand i hand framför den småleende bankchefen. Hon lutade sitt hufvud mot Törres Wolds starka skuldra och hviskade:
— Jo, det skola vi vara.
Då han sent på natten gick hem från festen, som hade öfvergått till ett stormande förlofningskalas, gjorde han en omväg efter att hafva följt sin fästmö till hennes dörr.
I den ljusa sommarnatten trängde dofter från skog och mark in i staden. Törres stannade i ett hörn och inandades den friska landtluften i djupa drag. Och därvid erinrade han sig sin barndom och ungdom, tider, som han aldrig annars tänkte på. Han hade icke häller egnat sina släktingar mången tanke. Om någon af dem kom till staden, så gjorde han alt för att så snart som möjligt bli af med dem.
Men i natt lämpade sig dessa minnen för hans stämning, som var blidare och lyckligare än någonsin. Och han erinrade sig prästens ord att
