men dock så nära, att de kände till hvarandras hemsocknar, och medan Törres åt, kommo de under fund med att de hade flere gemensamma bekanta.
Berta var strålande glad, ty hon längtade ut från detta kök, som vette åt en bakgård och en magasinsvägg. Hennes känsliga hjärta, som hade klappat oförstådt här inne i den kalla staden, öppnades på vid gafvel för den vackra stora gossen, som ännu förde en doft af landet med sig. Och förrän han hade hunnit till slutet med maten, som han fann ypperlig, viste Törres att han här hade en varm och säker plats så snart han ville intaga den.
Sålunda hade den första dagen förflutit för honom under arbete och lycka. Det enda, som plågade honom var penningelådan. Han var rädd för att alt icke skulle komma till fru Knudsen, utan att någonting skulle försvinna under vägen. Ty om någonting skulle försvinna, så skulle det i alla fall hamna hos honom.
I skymningen kom det slutligen en liten flicka, som skulle ha ett halft skålpund kaffe. Törres vägde strax af det. Fröken Thorsen var upptagen af några damer, som just kommo in, och den artige herr Jessen skyndade fram för att tända gasen.
Då var det som Törres tog de första tio örena af de små penningar, som flickan hade med sig, och kastade resten ner i skålen, såsom herr Jessen brukade göra. Sedan skjöt han hårdt igen lådan och vände sig ifrån den.
Men i detsamma greps han af fasa. Han
