V.
Dagarne gingo, och Törres arbetade så att sjöbodsdrängen Simon Varhoug, som var en from anhängare af Olaves Spödeland, sade åt sin gode vän Halvor Röidevaag:
— Den unge mannen hafver djäfvulen. Ty knapt har han lämnat sängen, förrän han är öfveralt. Jag hinner inte vända mig, förrän jag har honom öfver mig, och hela sjöboden kunde han utantill tredje dagen, hvarje låda, hvarje tunna, hvarje tågända, ja, jag tror minsann att han känner hvar enda råtta i huset, så att säga personligen.
I detsamma ropade någon Simon uppifrån, och han skyndade åstad samt lämnade dörren öppen. Nedanför satt Halvor Röidevaag i sin båt och väntade på Simon; det var någonting han ville säga åt honom.
En sydlig vind drog öfver fjorden och höstregnet droppade jämnt ner öfver den halfmörka staden. Halvor Röidevaag hade god tid, ty han var färjkarl. Han satt i sin båt och såg på fru Knudsens stora sjöbod; sedan tog han Brandts i betraktande. Men medan han skulle tända sin pipa, dref båten ett godt stycke utåt. Och då han ändtligen, trots väder och vind, fick pipan tänd, stod där en kontorist på bryggan och ropade an honom, och han måste ro till tullkammaren för tio öre. —
Fastän Törres hade haft de mest fantatiska drömmar om staden och tänkt sig att han skulle komma rakt in i härligheten med ens, var han
