Men huru stor skilnad var det icke på den liflighet och det lättsinne, som staden vågade tillåta sig, detta slöseri med stora hus med spegelglasfönster, med fina kläder och dyra nöjen, och penningarne, som dagligen gingo från hand till hand, samt det lätta lifvet och skrattet, ja, huru stor skilnad var det inte på bara skrattet!
Törres kände icke sedan barndomen till något skratt hos allvarligt folk; han mindes icke att modern någonsin skrattade, utom på ett hånfullt sätt, då någonting hade blifvit gjordt på tok. Annars skrattade gossar och flickor af öfverdåd, då de voro tillsammans, hälst i kvällskymningen. Men leenden och skratt för ingenting, såsom det brukades i staden, det kände han icke till hemifrån.
Därför tykte han alt sedan första stunden att alla människor voro så öfvermåttan skämtsamma, och han skämtade och glammade med, men han blef snart fundersam.
Det hände ibland midt under den lifligaste handeln att de fina damerna, då han vid något skämtsamt ord slog till ett skallande bondskratt, plötsligt blefvo mycket sippa och läto de framtagna varorna bli liggande. Det tjänade då till ingenting att han uppbjöd hela sin älskvärdhet; de drogo sig i alla fall tillbaka och gingo sin väg.
Han kände att någonting var på tok, att han stod vid klyftan; och det sved i honom, då han hörde herr Jessen använda ordet: bildad.
Sedan började han lyssna till herr Jessens skratt; det var nästan ljudlöst och invärtes; men han skämtade och log ständigt, och alltid fick han kunderna att skratta.
