ply, innan han hade rådfrågat modern. Han råkade i den största förlägenhet om modern inte hade lagt näsduken i den rätta fickan, och ingen annan mat smakade honom än den som modern hade tillredt.
I skolan hade de hanskats obarmhertigt med „polkagossen“, och sårat hans blygsamhet så mykket som möjligt, så att kan hade återvändt till sin renhjärtade mor ännu mera förskrämd och förvirrad.
Men då han blef fullvuxen och fick små svarta mustascher, började han intressera sig lifligt för unga flickor, och de voro mycket tillmötesgående emot honom, därför att han var så fin ock så aktningsfull.
Han blef också snart så där halft förlofvad. Det tykte han mycket om, hälst med ett par tre på en gång; då kände han sig alltid likasom mera säker. Ty om han på allvar tänkte på bröllop och dylikt, så kände han sig alltid beklämd och generad. Han kunde ju ändå aldrig lämna sin mor och sitt trefliga rum bredvid hennes kammare.
Det kom emellertid till fru Jessens öron att de unga butikfröknarna brukade tala om hennes Anton och hans bedrifter. Endast genom försiktiga häntydningar vågade hon utforska eller varna honom; och Anton, som mycket väl förstod det, kände sig högeligen smickrad. Efterhand gick det så att han började smått skryta och lät sin mor förstå att han var en riktigt lättsinnig varelse. Han låtsade vara mycket hemlighetsfull, då han gick ut att promenera, samt frågade med
