Det hade en gång blifvit en vana att allting emellan dem var halft skämt. Därför kunde han säga hvad som föll honom in och roa sig med att iakttaga hennes förlägenhet då rodnaden, till hennes egen fasa, öfvergöt hennes ansikte. Och hon, som icke hade någon annan att sluta sig till, kände sig lugnare med sin tacksamma tillgifvenhet för denne man, emedan ju altsammans gick på skämt.
Det hörde till saken vid dessa små förmiddagssamtal att han gjorde antydningar om en förening af de båda grannbutikerna.
Han kunde sålunda med den allvarligaste min i världen säga:
— Inte sant, fru Knudsen, vi äro ju ense om att i vår hugga hål i väggen mellan butikerna och sätta in en hög dörr med portiérer. På det sättet få vi en butik, hvars make inte ens fins i själfva hufvudstaden. Ja, ja, jag ser hvad ni menar: att vi då också i andra afseenden måste förena oss. Det var ju det ni ville säga, inte sant?
Men sedan Törres kom i butiken var det alltid om honom Kröger till först talade.
— Kan ni värkligen inte se att han är en utstuderad skälm?
— Så ni pratar, Kröger! Han är ju öppenhjärtligheten själf; han säger alt som faller honom in.
— Ni tycker om honom?
— Han är mycket flink och pålitlig.
— Pålitlig! . . . Han?
— Men vet ni då någonting?
— Rakt ingenting, — svarade Kröger upp-
